Sedan mina söner Leon och Noah var mycket små har jag nästan dagligen berättat om positiva saker som händer i världen. Jag har gett dem positiva exempel på demokratiska processer, på arter som räddats från utrotning, på konflikter som blivit lösta genom dialog och mycket mer som gjorts och görs. Jag har även berättat om individer och organisationer som kämpat och kämpar för att rätta till vad som är fel. Med andra ord: Jag säger till dem att det finns orättvisor, att vi har stora problem inom många olika områden, men jag ger dem också exempel på lyckade lösningar, på framgångar vi haft vad gäller att rätta till mycket som varit fel och på engagemang och godhet som också finns i oss som art.
De flesta vuxna jag träffar förstår mitt syfte väl och den själsliga och mentala nyttan våra söner har av det. Men sorgligt nog möter jag även dem som tycks vara övertygade om att matandet av barns hjärnor med endast negativa nyheter (”ja men världen ser ut så”, får jag ibland höra) håller deras unga hjärnor friska. De inbillar sig att de hjälper barn att förstå världen bättre, och att de även förbereder barn för den så kallade ”mörka och bistra verkligheten". Som ju är deras världsbild utifrån massmedias ständiga pessimistiska rapportering. En verklighet de sällan eller aldrig ens tar sig tid att ifrågasätta eller djupdyka i, vilket de borde för att undvika att just sprida vidare sådant de egentligen inte vet något om.
När vi matar barn med mörker ger vi näring till deras rädslor. Inte till deras nyfikenhet, inte till deras förmågor och definitivt inte till deras godhet och kärlek. Vi förbereder dem inte för världen, vi får dem att backa från den, och ibland till och med att vilja förstöra den. Jag är medveten om att många vuxna inte ser, eller vill se, sambandet mellan hur barn mår och vad de och det vuxna samhället matar deras hjärnor med. Men någonstans måste man ändå ställa sig frågan: Om ett barn aldrig, eller mycket sällan, matas med positiva nyheter, om ett barn mycket sällan får ta del av andras människors godhet och engagemang för att exempelvis rädda arter, och aldrig eller mycket sällan får ta del av positiva exempel (i jämförelse med allt mörker ett barn matas med), hur kommer det barnet till slut att se på vår art och på jordens framtid? Tror du att det är med optimism? Min övertygelse är att det kommer att se på framtiden med rädsla och pessimism. Vilken vuxen vill så ett sådant frö i ett barn?
Så en tanke av omtanke till dig som är vuxen, som har barn eller finns nära barn: Hur gör du för att sprida hopp och framtidstro? Var hittar du inspiration och hopp som du sedan matar barn med? Hur hoppfulla är dina egna tankar om människan och framtiden? Målar du framtiden svart eller sprider du ljus? Jag är ute efter att väcka en tanke av omtanke i dig som kanske leder till att åtminstone ditt barn får hjälp att tro på människan och framtiden. Eller att du själv får den hjälpen. För det är tyvärr mycket så att utan fokus på godhet och kärlek bygger vi människor arméer och murar, när vi borde bygga skolor och broar.
Daniel Mendoza
Ovanstående utgör kapitel i min föräldrarbok Vara Pappa. Klicka på nedanstående omslagsbild på boken för att komma till information om den. Om du vill beställa den anger du koden "pappa" (utan citattecken!) när du gör din beställning. Då får du 25 % rabatt på boken.
Foto: Shutterstock
Comments