jag_mallorca

Fred genom att bara vara

Daniels reflektion i Good News Magazine nr 17. Om konsten att bara vara och hur det kan bidra till inre frid och världslig fred.

”Pappa, ibland är det skönt att bara vara. Framför allt när man har något att göra. Som att läsa en skön bok!” – Leon Mendoza, 9 år.

Ju mer jag umgås med barn (framför allt mina egna), ju mer jag får ta del av deras tankar, idéer och visdom, desto mer övertygad blir jag om att vi alla föds med all visdom vi behöver, som vår planet behöver, som är tänkt att vara livet till nytta. På sistone har jag därför reflekterat mycket över om våra bägare redan är fulla av visdom när vi föds.

Det handlar om att som barn få hjälp att manövrera mellan den kunskap vi behöver ha för att vara en del av samhället och visdomen vi behöver värna om för att vara en del av livet, för att leva, för att kunna vara fria själar.

Jag har lekt med tanken – absolut inte fördjupat mig – om att det förhåller sig så, och att vad vi saknar när vi föds är en manual för hur vi ska använda vår visdom i en värld vi i mångt och mycket förslavat. En värld där vi styrs av system – mestadels, kanske helt, skapade av män – som utnyttjas för individers egen vinning, för vår arts egen vinning. Var vi befinner oss, vad vi på några få år, sett till planetens ålder, gjort med den, kan inte ha undgått någon. Därför anser jag att systemen är dysfunktionella och inte anpassade till oss som de empatiska varelser vi egentligen är. De är inte heller anpassade till livet i allmänhet, utan snarare till vår egen strävan att överleva. De är anpassade till våra fysiska behov för att vi ska hålla oss vid liv. Men som jag skrivit tidigare, det är stor skillnad på att vara vid liv och att leva.

”Pappa, jag tror att vuxna hittar på lyckliga sätt för att förklara hur olyckliga de är!” är också en kommentar min äldsta son sagt.

Så tänk om vad vi istället behöver under våra första tio år är hjälp att använda oss av visdomen vi bär, hjälp att utveckla våra förmågor, hjälp att inte fastna i gamla strukturer. Och att för att lyckas med det behöver vi först och främst lära oss att bara vara. Nej, tänk nu inte lathet när jag skriver ”bara vara”. Det handlar om att som barn få hjälp att manövrera mellan den kunskap vi behöver ha för att vara en del av samhället och visdomen vi behöver värna om för att vara en del av livet, för att leva, för att kunna vara fria själar. Visdom för att värna om den biologiska och kulturella mångfalden. Det första vi i så fall behöver är att lära oss att vara i nuet, att vara i stunden, att bara vara. Och lära oss det så väl att ingen, och inget, sedan kan ta det ifrån oss. Så att bara vara blir som att andas, som att sova, som att äta, som att skratta. Så att det blir ”second nature”.

Vad som sker idag är dock motsatsen. Barn töms på mycket av den visdom de bär med sig till denna värld och fylls på med kunskap vi vuxna, samhället, anser att de behöver. Ibland nyttig sådan, ibland fullständigt oanvändbar. Vår själsliga resa förnekas, förringas och förvrängs. Jag skulle vilja påstå att vårt högre medvetande töms nästan helt och vi hamnar i en dimma där vi går oss vilsna i politiska och ekonomiska system samt religiösa trosbekännelser. Som om någon av de tre är allt vi har att välja mellan.

I skolan, på arbetsplatserna, i hemmet, överallt får vi lära oss att anpassa oss, att vara en del av allt. Ser vi enbart till de ekonomiska systemen, där ständig tillväxt verkar vara ledord, är det fler och fler som betraktar ekonomisk tillväxt som världens största naturkatastrof. Men få skriker ”Stopp, vi måste göra om, göra rätt!” (märk att jag skriver ”få” och inte ”ingen”).

Så går vi genom livet och försöker lära oss att surfa på vågor andra skapat åt oss, som andra påstår vara de enda rätta. Vi lär oss om moral och etik utifrån normer andra skapat. Vår egen kompass får vi inte lära oss att använda, istället ska vi använda andras. Mestadels mäns kompass. Ju mer vi försöker med det, desto mer känner vi inom oss att något är fel. Vi känner oss vilsna. Varför? Därför att vad vi skapat inte är anpassat till livet, det är inte anpassat till helheten, det är enbart anpassat till andra system, till människan och inga andra.

Jag tänker på mina två söner. Makalösa vackra själar – och jag hoppas att alla föräldrar tänker så om sina barn. Innan de föddes lovade jag mig, som deras pappa och främsta manliga förebild i deras liv, att inte smitta dem med mitt arv, med min historia. Att hjälpa dem att förbli fria i sinnet. Att se till att inte begränsa deras valmöjligheter utifrån mina egna rädslor, insikter, förutsättningar, möjligheter och så vidare. I viss mån har det varit enkelt för mig. Jag har bara behövt göra tvärtemot hur jag själv fick lära mig. I viss mån är det fortfarande svårt. För oavsett vad jag, och/eller deras fantastiska mamma gör, så kan vi inte hålla dörren till omvärlden stängd. Och vi kan inte heller följa dem hela vägen ut.
”Vad gör du uppe så tidigt?” frågade jag mycket förvånad min son om när han inte var fyllda två år och en tidig morgon, klockan var runt halv sex, satt på soffan, med sitt gosedjur i famnen, och betraktade sjön. ”Jag bara njuter… Det är så vackert!” svarade han mig med en röst som sade allt.

Ju mer jag arbetar med magasinet, ju fler föreläsningar jag håller runt om i landet, ju fler medmänniskor och vardagshjälpar (barnen tycker fortfarande att ”hjälpe” passar bättre än ”hjälte”) jag träffar, desto mer inser jag att vad vi framför allt behöver lära barn, även lära oss själva, vad som senare kommer att vara fundamentalt för deras och vårt välbefinnande, för deras och vår förmåga och möjlighet att bidra till en bättre värld, är just konsten att bara vara. Varför är jag så övertygad om det? Jo, därför att när vi tillåter oss att bara vara så vilar vi vår kropp, vi vilar våra sinnen, vi är i nuet, vi njuter av det lilla, vi har lättare att upptäckta det vackra runt omkring oss, och genom allt det så kommer vi oss själva närmare. I det tillståndet hör vi våra egna känslor och tankar. I det tillståndet kan vi hålla bruset från omvärlden borta. I det tillståndet skapar vi frid inom oss. När vi har frid inom oss, behöver vi inte ”kriga” mot andra.

Nu är dock frågan: Kan det vara så enkelt? Jag tror att det bara finns ett sätt att svara på det. Prova.

Comments