tänkaren

Värna om vårt viktigaste redskap

Om vi varje dag konsumerar det negativa bruset, vilket synsätt får vi på våra medmänniskor? Vilket synsätt får barn på framtiden? Vi behöver värna om vårt viktigaste redskap.

Under en föreläsning hade jag hundratals nyfikna högstadieelever framför mig, som var utan vetskap om vad jag skulle prata om. Jag började med att ställa dem följande frågor, och bad dem sedan räcka upp handen om de kunde svara ja på någon av frågorna:

1. Har du haft en vuxen i din närhet som någon gång sagt
att människan är ond?

2. Har du haft en vuxen i din närhet som någon gång sagt
att världen kommer att gå under?

3. Hur många av er känner rädsla för tillståndet i vår värld någon gång under dagen?

4. Hur många av er läser någon av dags- eller kvällstidningarna (papperstidningen eller digitala) varje dag?

Utan att överdriva så tror jag att de flesta räckte upp händerna på alla fyra frågor. Så jag frågade vidare följande:

1. Hur många av er har upplevt gatuvåld i er närhet?

2. Hur många av er har upplevt en naturkatastrof?

3. Hur många av er har upplevt svält?

4. Hur många av er har upplevt krig?

Vad gäller krig var det ett av barnen som räckte upp handen. Vad gäller gatuvåld var det två. Jag fortsatte och ställde en sista fråga: Vad tror ni bidrar till att ni är rädda fast ni inte varit med om saker att vara rädda för?

Svaret blev rätt tydligt ju mer jag fick tillfälle att prata med dem. Felet låg hos vuxenvärlden. Vad vi – genom hur vi är, genom vad vi konsumerar och stödjer – lägger framför dem varje dag. Genom att vi låter alla fönster och dörrar stå öppna mot världen. Genom att vi inte filtrerar. För vi tror inte att det skadar dem. En del vuxna ser till och med en nytta med att barn och ungdomar, som de 15-åringar som satt framför mig, får ta del av världens alla problem. Som om unga då inte har nog med sina egna…

Vi matar dem med ett brus som vi själva delvis inte kan hantera. Varför gör vi så? Jo, därför att vi än så länge inte vet bättre.

I en rapport från Harvard University of Health om psykisk ohälsa i USA skriver forskarna att en femtedel av den psykiska ohälsan i USA går att relatera till det negativa massmediala bruset. Om din kropp är vad du äter, är din hjärna vad du läser, ser och hör, verkar forskare vara överens om. Nu behövs det inte några hjärnforskare för att förstå det självklara i att vi påverkas av alla intryck, negativa som positiva. Men ibland är det bra att det som annars ter sig så självklart, får lite stöd från forskarhåll.

Vår hjärna är nämligen vårt främsta redskap för att klara av livet, för att kommunicera, för att umgås med andra, för att möta morgondagen med. Om vi varje dag konsumerar det negativa bruset, vad sker då med oss? Och om det sker något med oss vuxna, för ingen kan egentligen ifrågasätta det, vad sker då med barn och ungdomar? Om allt nyheterna och vi vuxna matar dem med är vad som är fel, hur ska vi sedan ge dem hopp och framtidstro? Hur ska vi få dem att fungera i våra samhällen om det vi, direkt eller indirekt, säger är att människan är ond, att det är kört, att problemen är för stora? Hur ska vi få dem att vilja bidra till en bättre värld, när samtidigt som vi säger att det är kört, säger till dem: ”Upp till er nu att fixa allt!”. Det är ett omöjligt uppdrag.

Vi behöver tänka om. Vi behöver tänka större. Vi behöver sluta tro på att vi har nytta av att ständigt matas med världens alla problem och aldrig få någon balans. Vi behöver lyfta fram förebilderna, inspiratörerna, de goda exemplen, bevis för att man någonstans lyckas. Vi behöver fundera på vilka de riktiga förebilderna och vardagshjältarna är. Du läser redan vårt magasin, så du har redan den inställningen, att man behöver balans. Min fråga är: Den insikten du har, kommer den någon annan till nytta eller enbart dig själv?

Jag lekar ibland med tanken att Good News Magazine finns i varje klassrum i Sverige. En utopi? Inte om vi i samhället på allvar vill satsa på vår framtid. Inte om vi i samhället på allvar vill ge barn och ungdomar en mer rättvis bild av världen. Och definitivt inte om vi vill ha en framtid att tala om. För barnen är vår framtid. Så hur de ser på den, hur de möter morgondagen, vilket synsätt de har på sina medmänniskor, på främlingar och inte minst på sig själva, kommer att vara avgörande för den framtid vi får. Därför skulle jag önska att de fick två timmar i veckan, i skolan sitta och leta positiva nyheter. Det kanske låter som något banalt, men jag är övertygad om att det kommer att ge dem en helt annan tilltro till framtiden, till sina medmänniskor.

När jag en dag, för inte så länge sedan, hållit en föreläsning för en aula fullsatt med gymnasieungdomar, så var det en kille som nästan sprang fram till mig efteråt. Med tårfyllda ögon sa han högt framför alla: ”Du kan inte förstå vad det betyder för en kille som mig, att en man som du står på den scenen och säger de saker du sagt! Jag måste få krama dig!” Jag var djupt berörd av hans mod, av hans förmåga att våga vara mjuk inför andra skolkompisar. Vad jag inte sa till honom var att jag visst kan förstå. För jag minns själv min barndom och ungdom.

För barnen är vår framtid. Så hur de ser på den, hur de möter morgondagen, vilket synsätt de har på sina medmänniskor, på främlingar och inte minst på sig själva, kommer att vara avgörande för den framtid vi får.

När jag föreläser riket runt så ger jag självklart exempel på positiva saker som händer världen över, men jag pratar också mycket om mitt synsätt på vad jag anser att massmedia (återigen, framför allt dags- och kvällstidningar) gör med oss. På hur vi påverkas negativt och hur det skadar samhället. Jag gör det för att vi ska förstå att vi har ett val, och att när vi väljer att lägga en kvällstidning framför ansiktet på ett barn eller en tonåring, så gör vi valet åt dem. Vi låter dem inte själva få välja att stänga av. Vi matar dem med ett brus som vi själva delvis inte kan hantera. Varför gör vi så? Jo, därför att vi än så länge inte vet bättre. Därför att vi än så länge inte förstår bättre. Därför att vi, och jag tänker kollektivt när jag skriver ”vi”, än så länge inte är helt medvetna om konsekvenserna av att mata oss själva med pessimism, med hat, med negativa nyheter. Vi förstår inte än. Men vi kommer dit. Emerich Roth, som överlevt förintelsen och som porträtterades i GNM nummer 6, har ett flertal gånger sagt till mig att han ser det negativa bruset som en stor orsak till att så många barn och ungdomar mår dåligt. Till hatet han ser växa i dem. I trettio år har han kämpat idogt för att hjälpa barn och ungdomar att komma bort från det. Kanske borde vi göra samma sak.

Jag verkar för det. Genom att stödja oss, gör du samma sak.

Men min fråga kvarstår: Vad gör du själv med insikten att det negativa bruset behöver balanseras med positiva och inspirerande nyheter?

Text: Daniel Mendoza, Ansvarig utgivare & chefredaktör för Good News Magazine
Foto: Pernilla Danielsson

 

Comments