nr 5

Rapporteringens efterskalv

Krönika av Sandra Macri om rapporteringens efterskalv och om att ibland känna sig ensam om att vilja ha en bättre värld.

Smärta över all den värme som finns. Smärta över allt det vackra som omger våra kroppar. Som om hjärtat levt sitt tidigare liv i karantän, slitits itu, utvidgats- vecklat ut sig för omvärlden. Som ett vulkanutbrott med värmande, spridande lava utan förmåga att förgöra. Det är vad jag personligen upplever att Good News Magazine har gjort och gör med mig.

En totalomvändning från det man kanske annars har varit van med att höra. Polarisar som smälter, segregationen som tycks öka för varje kalendermånad som går, samhällen som blir allt farligare, djurarter som utrotas, flickor som blir könsstympade. Den massmediala bilden är ständigt närvarande i mångas vardag, den matar och den matar- som en påträngande gäst har den lyckats tagit sig in i de hem många kanske aldrig välkomnat den till.

Nyhetsreportage på nyhetsreportage, live-rapporteringar från världens alla olika hörn; kvarlämnar en med tusentals frågor utan svar. Hur ska vi någonsin kunna avgöra vad som är sant? Hur ska vi någonsin kunna få reda på vad man valt att utelämna och inte? Hur ska vi någonsin kunna få veta om rapporteringen är överdriven eller inte? Hur ska vi någonsin kunna veta om rapporteringen speglar verkligheten? Och framförallt, det kanske mest viktigaste av dem alla, vad den massmediala nyhetsrapporteringen eventuellt gör med många av oss. Vilka känslor, bilder och tankar som skapas.

Jag har aldrig upplevt rapporteringens efterskalv som just mina. Ändå har bilder efter ett nyhetsreportage – totalt ofrivilligt – kavlats upp på just min näthinna. Trots att nyhetsreportaget kanske inte uttalat skrivit eller tagit ställning har bilderna jag i efterhand fått upp i mitt huvud ibland inte varit så neutrala. Som om massmedia försökt få mig att tycka något jag från början varit helt blank inför. Som om jag inte fått utrymme till att skapa min egna uppfattning. Sakta och med full kraft har det känts som om massmedia försökt få mig att gå åt ett håll jag själv inte förmått styra över.

Och som jag har tampats med bilderna, inte kunnat greppa varför dem cirkulerat i mitt huvud, fördomar som jag inte ens har haft har plötsligt knackat på min dörr, uppgivenheten och desorientationen likaså. Bilder och rubriker från länder jag aldrig besökt, men likt väl lyckats få en bild av.

Hemskheter på hemskheter runt om i världen, domedagen har alltid tyckts varit ett stenkast bort. Till slut knappt orkat scrolla mig igenom nyhetsflödet, tampats med en smygande känsla av apati tillsammans med en skrikande, viskande röst att jag inte kan ge upp, inte låta bilderna vinna över mig.

Känt att styrkan i att försöka förbättra legat hos oss själva. Att ansvaret i att försöka få en bättre värld är något vi alla kan hjälpa till att skapa. I min vardag utmanat mig själv på många olika sätt, som att till exempel försökt närma mig människor jag vanligtvis inte dragits till. Som en sådan enkel sak som att fråga någon jag vanligtvis inte frågar om vägen. Någon som ser ut att vara det totalt motsatta av den jag anser mig vara. Och hur vi tillsammans brustit ut i ett universalt leende när vi både sagt ”tack”, hur jag insett att vi inte är så olika varandra som jag vid första anblicken trott.

För jag har sedan länge velat ha en bättre värld men stundtals känt mig ensam. Ibland krigat på fel sätt, ibland kämpat på ett vad jag tror, bra sätt. Ibland svurit åt mitt paradoxala jag, när mina värderingar kontra handlingar inte varit i symmetri med varandra. Diskuterat mig blodig när vi i vardagsdiskussioner debatterat om ett ämne utan att ha sett vår del i det hela. När vi bortsett från vårt egna ansvar och lagt skulden på andra eller annat.

Så kom det.

Magasinet med alla vackra reportage. Där jag fick möjlighet att läsa om allt det goda som också händer i världen. Alla framsteg och förbättringar som hela tiden sker. Individer och organisationer som kämpar för en bättre värld, som tycks leva hand i hand med sina värderingar kontra handlingar. Och jag är så tacksam för det. Personligen har min världsbild modifierats, tidigare bilder av länder jag haft en viss bild av, har expanderat. Inblickar i allt det bra som sker världen över får mig att känna en hoppfullhet. En strävan i att fortsätta verka för ett bättre samhälle, istället för att som tidigare, nästintill apatiskt scrollat vidare.

Känslan av att vi alla är en del i ett stort system, där alla varelser besitter olika funktioner för att allt ska kunna gå runt, så befriande vackert och så starkt och jag önskar så att den känslan, som jag tror att vi alla har inom oss, hade blivit tydligare tidigare. För hade den blivit tydligare, hade jag också gjort fler aktiva val. Men ingenting är någonsin försent och jag tror på människans strävan till förändring, jag tror att det visst går att lära gamla hundar att sitta och jag tror att vi alla vill lämna efter oss en vacker plats till våra barnbarn och alla de nästkommande generationer.

 

Text: Sandra Macri

 

Comments