IMG_6312

Att rädda en art från utrotning – GNM nr 4

Björn Helander är eldsjälen som har stor del i att havsörnen finns kvar i Sverige. Detta är berättelsen om en livslång kamp för att rädda en art.

För fyrtio år sedan var den svenska havsörnen utrotningshotad. I dag är beståndet starkare än det varit på tvåhundra år. Hur gick det till? För att få svar drog Good News Magazines reporter Sara Brinkberg på sig stövlarna och följde med örnforskaren Björn Helander ut i skogen.

Björn Helander kör sin gamla Citroën längs de smala grusvägarna i Roslagens skogar. Det är sensommar och björkarna börjar redan gulna. I bilens rymliga baklucka ligger skorna med stålpiggar och de långa rep som han i över fyrtio års tid använt för att klättra upp i höga tallar runtom i Sverige.

Björn arbetar som förste intendent på Naturhistoriska riksmuseet och som projektledare för Projekt Havsörn på Naturskyddsföreningen; ett projekt som startade 1971 då havsörnen var så gott som utrotad i Sverige. Längs östersjökusten fanns då endast ett fåtal spridda par. Nu kan han se tillbaka på över fyra decennier av hårt arbete som betalat sig i ett allt starkare bestånd av havsörnar i Sverige.

Bilen skumpar över de ojämna skogsvägarna och Björn Helander måste då och då svänga av och stanna till för att ta fram en detaljerad karta över området.

– Tänk att jag aldrig kommer ihåg sånt här! Jaja, sånt är livet, säger han.

– Det är en lärdom. Försvinner ett bestånd kan man inte vara säker på att det kommer ett nytt. Det viktiga blir då att förvalta bestånd där de finns. Förutsättningarna för arter på olika platser är så olika, säger han.

Var vi befinner oss har jag lovat att inte specificera i texten. I dag är havsörnarna inte alls lika utsatta för förföljelse som innan Projekt Havsörn startade, men fortfarande finns risken att människor, oftast men inte alltid av ren nyfikenhet, stör rovfåglarna.

När det hela började var Björn inte mer än en skolgrabb med ett stort intresse för djur och natur. När tioåringen fascinerat läste om de sällsynta havsörnarna på femtiotalet fanns bara hundra häckande par kvar i Sverige. Då visste han inte att de skulle bli ännu färre, eller att han skulle bli den person som kanske mer än någon annan bidragit till att arten överlevt in på 2000-talet.

Inga havsörnungar kläcks
– Redan i början av sextiotalet fick Naturskyddsföreningen in rapporter från ornitologer om att havsörnarna under flera år inte lyckats häcka. De var kvar vid sina bon och häckade fortfarande i juni men det blev aldrig några ungar, berättar Björn medan han väljer bland avfarterna: kör in på en, ångrar sig, backar ut och fortsätter på grusvägen vi kom ifrån.

Vid den tiden, närmare bestämt år 1964, gick Björn på Blackebergs läroverk i Stockholm. I en notis i tidskriften ”Vår fågelvärld” såg han att Naturskyddsföreningen ville undersöka orsakerna bakom den märkliga örndöden. Han anmälde sig som volontär till projektet. Uppdraget blev att inventera havsörnbon för att undersöka hur häckningen lyckades.

– All inventering av bon innebär att klättra upp i boträden. Där samlade jag in döda ägg och skalrester. Senare på året såg jag efter om det fanns dun och annat som kunde visa på en lyckad häckning. Klättra i träd har jag gjort hela mitt liv, men första gången var jag lite nervös för hur örnarna skulle reagera, säger Björn.

Örnarna tolererade besökaren, men resultaten av inventeringen visade sig vara katastrofala. Av de fyrtio havsörnpar som då häckade i Sverige var endast tio fertila, vilket ledde till att nästan inga nya ungar kläcktes. Arten var akut utrotningshotad, men det var fortfarande okänt vad som orsakade den kraftiga minskningen av överlevande havsörnungar.

– Vi hade ingen aning om vad det berodde på i början, säger Björn Helander med blicken fäst vid grusvägen framför oss.

Eftersom örnarna visade ett skyggt beteende var en av gissningarna att den ökade trafiken av fritidsbåtar var alltför störande för fåglarna. Istället visade testerna från de döda ägg som samlats in att den främsta anledningen till det minskande antalet havsörnar var miljögifter. Havsörnen befinner sig högst upp i näringskedjan i Östersjön och livnär sig av fisk och sjöfågel, som ofta i sin tur ätit fisk. De föroreningar som kommer ut i vattnet lagras därför i högst koncentration i havsörnen.

Havsörnäggen som undersöktes uppvisade de högsta koncentrationerna av stabila miljögifter som uppmätts i Östersjön. Ägg som inte kunde kläckas innehöll höga halter av miljögifter som DDE, som kommer från bekämpningsmedlet DDT, PCB och andra klorerade substanser.

– Vi hittade femtio gånger så höga halter av DDT och PCB som i strömming. Och strömmingen är egentligen svartlistad som människoföda, säger Björn.

De höga halterna av miljögifter i örnarnas föda påverkade deras förmåga att föröka sig. Gifterna gjorde att skalen på äggen blev så tunna och porösa att de torkade ut eller gick sönder när honorna ruvade på dem. Antalet ungar per lyckad häckning minskade drastiskt. Oftast klarade sig inget av äggen, eller endast ett.

I början av femtiotalet fick i genomsnitt sjuttiotvå procent av havsörnparen vid ostkusten ungar. På sjuttiotalet var nivåerna så låga som tjugo procent. Sedan några år tillbaka är andelen lyckade häckningar åter nästan lika stor som den var på femtiotalet, men de honor som var värst påverkade av miljögifterna fick kroniska skador.

– De lade för porösa ägg fortfarande in på nittiotalet, säger Björn.

Studierna i zoologi vid Stockholms universitet som Björn Helander påbörjade samtidigt som han skötte inventeringen av havsörnbon på sjuttiotalet resulterade i en disputation om miljögifternas effekter på havsörnars fortplantning. Avhandlingen baserades på det unika material av hundratals ägg som inventeringen för Projekt Havsörn hade resulterat i.

– Miljögifter visste man inte ens om att de fanns när jag var grabb. Och även om vi motarbetades av industrin i början är det i dag ingen som ifrågasätter att gifterna har inverkan på naturen, säger han.

 

Kampen för överlevnad
När testerna var genomförda och orsaksbilden bakom det minskande antalet havsörnar började klarna, satte Naturskyddsföreningen 1971 igång Projekt Havsörn.

– Det tog en sabla tid, femton år, innan vi kunde se några förbättringar. I början gick det helt enkelt inte framåt och det höjdes röster mot oss: ”De kommer ändå dö ut”. Jag minns speciellt någon kommunpolitiker som tyckte att vi kunde låta de svenska örnarna försvinna helt, och som trodde att norska örnar till slut skulle flytta hit, säger Björn.

Men ringmärkningssystemet som Björn utvecklat genom Projekt havsörn har visat att under de fyrtio år som projektet pågått har inte en enda norsk örn flyttat till Sverige.

– Det är en lärdom. Försvinner ett bestånd kan man inte vara säker på att det kommer ett nytt. Det viktiga blir då att förvalta bestånd där de finns. Förutsättningarna för arter på olika platser är så olika, säger han.

En viktig del av Projekt Havsörn har varit den vinterutfodring som till slut fick havsörnstammen att sakta växa sig starkare, trots att fortplantningen fortfarande var dålig. Slaktavfall lades, från projektets början 1971 fram till för fyra år sedan, ut av hundratals frivilliga runtom i Sverige.

– Det har inte varit svårt att hitta volontärer. De ornitologer som först larmade om att havsörnarna inte häckade som de skulle, hjälpte gärna till. Och fortfarande i dag frågar folk vad de kan göra för att hjälpa, säger Björn.

En av dem som om vintrarna släpat slaktavfall till utfodringsplatserna är Kurt Elmquist. När jag når honom på hans mobiltelefon står han vid Stenshuvud i Skåne och blickar ut över ett dimmigt hav.

– De senaste tjugofem åren har jag hjälpt Björn med inventering och utfodring. Innan vi gick med i EU var det enkelt, vi hämtade helt enkelt självdöda grisar på lokala farmar. Sedan blev reglerna krångligare och vi fick förhandla med de stora slakterierna om att få sådant som de inte kunde sälja, berättar han.

Enligt ett rullande schema körde Kurt en lastbil till sitt närmaste slakteri där truckar lastade på slaktkroppar på hans flak. Sedan lämnade han sin last på flera förbestämda ställen där volontärer kunde hämta upp slaktavfallet och köra det till sina egna utfodringsplatser.

– Det handlade om stora mängder, ett och ett halvt ton gris brukade jag hämta varje gång, säger han.

På en resa brukade Kurt lasta av på fem eller sex ställen. Antingen kunde han lasta av direkt på platsen, eller så gick han turer med en pulka.

– Belöningen var att man sedan fick möjlighet att sitta i gömslet, ett tält jag satte upp i närheten, och se havsörnarna på nära håll. På så sätt kunde viktig information samlas in till projektet, exempelvis om ålderssammansättningen på örnarna på en viss plats, säger han.

Förföljelse
Enligt Björn Helander är det en vanlig missuppfattning att det var avgiftning genom utfodringsprogrammet som räddade de svenska havsörnarna.

– Men de vuxna paren åt ju inte bara av det vi lade ut. Hade de tagit en enda gädda eller trut under vintern hade de fått i sig nog med miljögifter för att fortplantningen ändå skulle kunna påverkas, säger han.

Vinterutfodringen fick snarare de få ungfåglar som fortfarande föddes att överleva till könsmogen ålder. Och förbudet mot DDT och PCB som kom efter påtryckningar från Naturskyddsföreningen fick dem att så småningom åter lägga ägg som höll att ruvas på. Men miljögifterna har inte varit det enda hotet mot de svenska havsörnarna.

Björn svänger in vid en grusväg och parkerar där den stängts av med en bom. Vi är framme. Han kliver ur bilen och börjar packa utrustningen ur backluckan. En stor, sliten ryggsäck är fylld av långa, kraftiga rep med vilka han firar ner sig ur tallkronorna efter att fåglar ringmärkts eller ungar kontrollerats och vägts. En annan är fylld av klättringsskor med kraftiga piggar att kila in mellan tallarnas skrovliga bark, och selen han fäster rep och linor i.

Han öppnar bakdörren och byter bakom den de prydliga blåjeansen mot blekgröna tygbyxor med förstärkta knän. Samtidigt, tvärsöver gläntan där den ljusgula bilen är parkerad, flaxar plötsligt en stor, brun fågel förbi.

– Där har vi en havsörn, ungfågel, säger Björn medan han balanserar på ett ben, stödjer sig mot bilens plåtsida, och byter en svart lädersko mot en högskaftad gummistövel. Sista biten ska vi vandra till fots.

Havsörnar, och särskilt ungfåglar, är av naturen nyfikna och flyger gärna och kikar på människors förehavanden, berättar han. Därför var de uppstoppade havsörnar man förr kunde hitta i människors hem väldigt ofta ettåringar. Men när Björn på sextiotalet började klättra upp i deras gigantiska bon för att samla in ägg betedde de sig annorlunda. De flydde, och lade sig att segla i luften på skottsäkert avstånd.

– De var väldigt skygga då, säger han.

Anledningen till beteendet var den jakt och förföljelse som gjorde havsörnen utrotningshotad i Sverige första gången, i början på nittonhundratalet.

– Efter att jakten förbjöds 1924 fanns bara skygga individer kvar, säger Björn.

För tvåhundra år sedan häckade havsörnen i hela Sverige, om än främst vid kuster och större sjöar. Men under artonhundratalet påbörjades en kraftig jakt på havsörn. Örnar sköts, ägg krossades och ungar dödades. Denna förföljelse fortsatte in på nittonhundratalet vilket ledde till att det på tjugotalet knappt återstod fyrtio par vid ostkusten, och ett tiotal par i Lappland. 1924 fridlystes havsörnen.

– Det handlade om det gamla rovdjurshotet, förklarar Björn.

Jägare och fiskare hade sett hur havsörnen tog fågel och fisk längs kusten och ville inte ha konkurrens. Fridlysningen ledde till en långsam återhämtning av beståndet på ostkusten och på femtiotalet räknade man med att antalet havsörnar växt till cirka hundra häckande par.

Tack vare den uppmärksamhet som Projekt Havsörn lyckats få har den förföljelse av havsörnar som fortfarande förekom efter fridlysningen nästan upphört i Sverige, tycker sig Björn märka.

– Nu flyger örnarna rätt över skallen på en när man är vid boet. Men fortfarande kan jag hitta boträd nedsågade och ungarna döda. Och varje år får vi in någon skjuten individ. Det gör mig lika förbannad varje gång, säger han.

Viktiga boträd
Efter en kort promenad viker vi av från stigen och fortsätter in i skogen genom det höga, fuktiga gräset. Också luften är tung av fukt och trots solskenet hotar regnmoln vid horisonten. Björn har förberett sig med paraplyer och vandrar vant genom undervegetationen: böjer undan smidiga grenar och lyssnar efter fåglar. Emellanåt stannar han till och tittar sig omkring.

– Vi är nära boet nu. De kan sitta här omkring och spana, säger han och kikar in bland buskar och upp i träd.

Han formar händerna till skärmar bakom öronen för att kunna fånga upp det svaga kvittret av eventuella tiggande örnungar. De vuxna örnarna har ett mer kraftfullt läte, förklarar han:

– Det är kacklande, gällt. Men de har ett varningsläte också: mer knackande, grymtande, som man hör när man letar efter deras bon. Det är häftigt, för då vet man att nu jäklar är jag nära.

– Här har vi boträdet. En rejäl tall. Sådana här tallar hoppas jag att nästa generation också får se, säger Björn och klappar om den skrovliga stammen på en hög, vindpinad tall.

Kronans nedersta grenar ser ut som förstenade, krokiga armar: tjocka och barrlösa under ett kraftigt lager av mossa. Längst upp slutar kronan tvärt. Toppen pryds av ett stort mörkt örnbo.

– De har nyligen varit här, säger han medan han snokar runt boträdets stam.

De mindre lövträden intill tallen är täckta av vit örnspillning och fiskskelett ligger spridda både på marken och i träden omkring. Björn tycker sig efter inspektionen vara så säker på att detta örnpar, som bott i tallen i tio år, har haft en lyckad häckning i år, att han inte behöver klättra upp i boet denna gång. Det är ingenting han annars undviker. Under häckningssäsongen klättrar han upp i fyra havsörnbon varje dag.

För att havsörnarna ska kunna bygga sina stora bon, som kan bli upp till två meter i diameter, över två meter höga och ibland väga närmare ett ton, krävs gamla och kraftiga tallar.

– Den största utmaningen för havsörnens framtid är boträden. De ska helst vara över hundra år gamla. Medelåldern på de boträd som vi undersökt i Mellansverige var hundrasextio år, men i Lappland var medelåldern trehundrafemtio år. Där bor inga havsörnar i träd som är yngre än tvåhundra år. Den äldsta vi mätte däruppe var sexhundrasjuttio år gammal, säger Björn.

Men i dag avverkas skogen med allt kortare intervall. Träden hinner sällan bli mer än åttio år gamla. Så unga tallar är för svaga och deras grenar knäcks under tyngden av havsörnbona som faller till marken med ägg eller ungar, något som Björn aldrig såg hända på sextiotalet.

Detta är extra problematiskt eftersom havsörnen är mycket trogen sin hemort. De flesta häckar i samma område hela sitt liv och revir och bon går i arv generation efter generation. Därför är en av de viktigaste uppgifterna i Projekt Havsörn just nu att kommunicera vikten av att spara och märka ut träd som ska bevaras vid avverkningar.

– Framtidens planterade skogar behöver inslag av äldre träd. Det är något som kommer att gynna flera arter, säger Björn.

Engagemanget
Att rädda havsörnen från utrotning i Sverige för andra gången har kostat hundratals volontärers fritid under flera decennier, och sammanlagt flera miljoner kronor i forskning, utfodring och informationsspridning. I dag finns minst femhundra havsörnpar längs hela östersjökusten från Haparanda till Skåne, och de börjar också sprida sig till sjöar inåt landet. Dessutom finns sjuttiofem till hundra par i Lappland, och fortplantningen är på nästan normala nivåer.

Havsörnbeståndet är nu så starkt att arten inte längre anses utrotningshotad, utan kategoriseras som missgynnad. I dag handlar Björns arbete mest om att kontrollera att antalet havsörnar inte börjar minska igen, och att motarbeta framtida hot. Det stora engagemanget för rovfåglarnas överlevnad är vad som blivit hans liv. Det har upptagit all arbetstid och även en stor del av fritiden, berättar han medan vi vandrar stigen tillbaka från boträdet till gläntan där bilen står parkerad.

– Det hade inte skött sig självt att få tillbaka havsörnen i Sverige. Någon måste hålla i sånt här och samla det under ett projekt, säger han och beskriver Projekt Havsörn som ett teamwork han driver med ganska fast hand.
– Men man får aldrig glömma engagemanget från volontärerna. Det är de enorma personliga insatserna som gjorts på frivillig väg som möjliggjort allt. År efter år har engagerade människor offrat sin fritid för att släpa och dra örnmat på kvällar och nätter.

I början var det ett tiotal frivilliga, nu är de över tvåhundra personer inklusive de gamla trotjänare som har det praktiska arbetet bakom sig men som är fortsatt intresserade av hur det går med örnarna i deras region.

Tillbaka vid vägbommen byter Björn tillbaka till de mörkblå jeansen och de blanksvarta skinnskorna. Vi åker de vindlande grusvägarna tillbaka till den lilla orten där han hämtade upp mig för några timmar sedan. Där parkerar han sin breda ljusgula bil utanför ett kafé och vi slår vi oss ner i udda möbler för en kopp kaffe och en lunchmacka.

Tycker du att projektet är lyckat?

– Ja, det måste man väl säga, säger Björn, kanske en aning ovan vid formuleringen, och fortsätter:

– Vi har räddat havsörnen i Sverige för den här gången. Men för att jag ska anse att beståndet är stabilt måste arten klara sig utan konstgjord andning. Vi vet heller inte vilka miljögifter eller andra hot mot arten vi kommer att se i framtiden.

– Det större perspektivet är jäkligt oroande. Det är något fel på Östersjön i sjöfågelsammanhang. En fjärdedel av vad havsörnen åt förut var gädda, nu är den nästan utslagen i vissa områden. Ejdern är ett annat viktigt byte, men nu är de så magra att de inte ens orkar häcka och beståndet har minskat katastrofalt på många håll. Slås födobasen ut så ser det inte bra ut för havsörnen. För att den ska överleva på sikt behöver något göras åt Östersjön.

Samtalet påminner mig om vad Björn Helanders kollega Kurt Elmquist sade över telefonen från sin utflykt till den skånska kusten:

– Det är så tyst i skogen här omkring. Det är en oerhörd skillnad från hur det var förr, man blir nästan rädd. Någonting har hänt, men jag vet inte vad det är. På sextiotalet var det konkret, proverna visade vilka miljögifter som var problemet, nu är det svårare, menar han.

Kurt tror att initiativ som Projekt Havsörn kan göra en viktig skillnad även för de miljöproblem som ligger framför oss: nya miljögifter eller ökningar av de redan kända som gör att de återigen når farliga nivåer.

– Med Projekt Havsörn har vi lyckats vända en nedåtgående spiral. Ett sådant här projekt går att använda på flera arter, säger han.

Björn tycks tänka i samma banor.

– Om hotfaktorerna är de samma för flera arter så blir de positiva effekterna av artspecifika projekt större, säger han, och beskriver möjligheten att framtida artspecifika projekt kan ha goda generella effekter på vår miljö.

Förutom att vara ett gott exempel för framtida projekt, och rädda vår största rovfågel från utrotning, har Projekt Havsörn visat att havsörnen har en viktig funktion att fylla i Sverige: för vår natur, djurlivet, och i förlängningen också för oss människor. Eftersom de så tydligt signalerar farligt höga halter av miljögifter i Östersjön är havsörnen en utmärkt miljöindikator och av stor nytta inom forskningen om miljögifternas effekter på vår miljö.

– Hade vi övervakat havsörnarna redan på femtiotalet hade vi sett en minskad kullstorlek tidigare och kunnat utreda orsakerna bakom den tio år tidigare än vad som nu gjordes, säger Björn.

Därför ingår havsörnen i dag i Naturvårdsverkets miljöövervakning. Om havsörnarna börjar minska i antal igen eller bete sig märkligt, kan orsakerna snabbt undersökas och på så sätt kan kanske nya miljögifter upptäckas och arter som inte är lika känsliga räddas fortare än vad som annars vore möjligt.

Mellan tuggorna frågar jag Björn om allt arbete, ett helt liv, varit mödan värt.

– Ja. Alla som någon gång sett en havsörn i det fria vet vilken upplevelse det är. Dessutom tror jag att biologisk mångfald är mycket viktigare än vi kan begripa. Vad vet vi i dag om vilka konsekvenser det har om en art försvinner, eller vilka oväntade nyttor en viss art kan ha? Dessutom finns det filosofiska perspektivet: varför ska vi få bestämma vilka arter som ska få finnas kvar och inte?

Med noteringar från besöket vid boträdet i anteckningsblocket och örnfjädrar för arkivering i ryggsäcken tar Björn Helander adjö och svänger ut från parkeringsplatsen vid kaféet för att fortsätta sin semester. Den tillbringar han med att läsa gamla bygdebeskrivningar och annan litteratur som visar havsörnens naturliga utbredning i Sverige för hundratals år sedan, hans nyaste fritidssysselsättning.

Text: Sara Brinkberg

Faktarutor:
Projekt havsörn jobbar med att:
•Långsiktigt säkra havsörnens överlevnad i landet och att återskapa häckande bestånd inom det naturliga utbredningsområdet
•Följa utvecklingen och fortplantningen genom inventeringar
•Kartlägga och mäta miljögifter i havsörnens näringskedja
•Skydda och bevaka värdefulla häckningsplatser

Havsörnsfakta
Utseende: Havsörnen är Nordeuropas största rovfågel. Den kan bli en meter lång, två och en halv meter mellan vingspetsarna och väga mellan fyra och sju kilo. Ungfåglar har svart näbb och en symmetriskt tecknad brunsvart fjäderdräkt. Med åren bleknar huvud och stjärt successivt fram till fem års ålder då fågeln får den vuxna dräkten. Det vill säga gul näbb, vit stjärt, ljusbrunt till gråvitt huvud och brun fjäderdräkt.
Förökning: Havsörnen kan bli 30 år gammal och lever i livslånga förhållanden, men dör den ena parten i förtid hittar den andre oftast en ny partner. Fågeln blir könsmogen vid fyra till fem års ålder, och får vanligen sin första kull under sitt sjätte levnadsår. Honan lägger 1-3 ägg nästan varje år, men det blir sällan fler än två ungar per kull. Ungarna blir flygfärdiga när de är 70-85 dagar. Därefter är de beroende av föräldrarna ytterligare en till två månader.
Boplatser: Boet byggs nästan alltid i tallar som är över 100 år gamla. Ett bo kan bli närmare två meter högt, två meter i diameter och väga upp till ett ton. Örnen häckar alltid i samma revir och bona går i arv.
Föda: Fisk, fågel och ibland däggdjur (oftast kadaver).
Källa: Naturskyddsföreningen

Comments