gnm16_web_540x382

Från konflikt till dialog

Det kan räcka med en stark röst för att förändra världen – så länge det finns någon som lyssnar. Många av det senaste halvseklets stora konflikter har tagit slut för att några modiga individer bestämt sig för att hellre prata än att fortsätta slåss.

Det är den 10 december 1993 och i talarstolen i Oslo rådhus håller den Sydafrikanske presidenten Frederik Willem de Klerk sitt nobeltal, efter att tillsammans med Nelson Mandela förärats Nobels fredspris ”för det fredliga borttagandet av apartheid”. Ungefär halvvägs in berättar han om det som fört dem hit, till något som bara några år tidigare känts som en avlägsen dröm – ett demokratiskt Sydafrika.

– Den absolut viktigaste faktorn som drev oss mot en ny sydafrikansk ordning var en grundläggande förändring i våra hjärtan. Denna förändring uppstod på båda sidor hos dem som i decennier varit inblandade i konflikten. Det var ingen snabb förändring, utan en process – en process bestående av självrannsakan, av ånger, i insikten av meningslösheten i den pågående konflikten, ett accepterande av misslyckade principer och de orättvisor de fört med sig. … På så sätt kom vi till en punkt där vi som sydafrikaner kunde börja bygga broar över de generationer av fördomar, fiendskap och rädslor som skilde oss åt. Denna process förde oss till förhandlingsbordet där vi kunde påbörja arbetet med att sätta ramarna för fredsarbetet.

Lite längre fram i talet fortsätter han:

– De kompromisser vi nått krävde uppoffringar hos båda sidor. Det var inte enkelt för varken supportar av herr Mandela eller mig själv att ge upp de idéer de hållit fast vid i decennier. Men vi gjorde det. Och eftersom vi gjorde det, finns det hopp.

F W de Klerk skulle tyvärr inte komma att avsluta sin gärning på samma öppna sätt, men i det här ögonblicket sätter han ord på vad fredsarbete i grunden handlar om. Dialog i stället för bomber.

Från segregation till samarbete

Det sydafrikanska apartheidsystemet vilade på gamla fördomar från kolonialtiden, men det var när Sydafrikanska nationalistpartiet tog makten 1948 som de första apartheidlagarna infördes. Människor delades upp efter hudfärg och den vita minoriteten tog över alla maktpositioner. Särskilt utsatt var den svarta befolkningen som förvisades till reservat på landsbygden eller tvingades flytta till kåkstäder i storstädernas utkanter. De fick endast inneha vissa typer av arbete och var ofta helt rättslösa i kontakt med polis och andra myndigheter. Möjligheterna till möten mellan de olika grupperna begränsades också starkt, något som ledde till både personliga tragedier och ett klimat där minskad kontakt bidrog till ökade fördomar.

Men hur viktiga dessa insatser än är ska vi inte glömma alla som utan att uppmärksammas fortsätter att med sina röster som främsta vapen kämpa för en fredligare värld. Alla kan göra något och ofta är det de vardagliga rösterna som är viktigast.

1960 avskaffades all politisk representation för svarta och det infördes en ny lag som innebar att svarta sydafrikaner måste bära pass för att få vistas i olika områden, något de också måste ansöka om. Under en protestmarsch i Sharpeville sköt det 20-tal poliser som fanns på plats rakt in i folkmassan med automatvapen. 69 människor dödades och 180 sårades – tio av de döda var barn.

Sharpevillemassakern ledde till omfattande protester och gjorde att man även internationellt fick upp ögonen för vad som pågick i Sydafrika. Resultatet blev bland annat ett fördömande i FN och början på den handelsbojkott som under årtionden skulle komma att isolera landet. Den blev också startskottet för organiserade massaktioner och väpnat motstånd mot regimen från de inhemska grupperna ANC och PAC (Pan Africanist Congress). Snart förbjöds de båda organisationerna och en rad av dess ledare fängslades, bland dem Nelson Mandela som skulle komma att tillbringa de kommande 27 åren i fängelse.

De internationella bojkotterna slog hårt ekonomiskt och under 1980-talet började den ansträngda ekonomin leda till krav på reformer även från majoriteten av den vita befolkningen. Allt fler började också se bristerna med apartheidsystemet och för varje nytt uppror från den svarta befolkningen väcktes ett allt starkare stöd även bland vita. När P W Botha blev president 1984 genomfördes en del av de efterfrågade reformerna, men i grunden bestod det rasistiska systemet. De största förändringarna upplevde de som klassades som färgade och indier, vilka fick tillbaka sin rösträtt.

Tyvärr ändrade Botha sig snart och började i stället arbeta för att på nytt stärka apartheidsystemet. Det accepterades dock inte av folket, oavsett hudfärg. Även vita sydafrikaner började nu offentligt kräva större reformer. I stället för förändring blev perioden sorgligt nog en av de mörkaste i landets historia, då mängder av fruktansvärda övergrepp begicks för att tysta oppositionen. Sydafrika var på randen till ett blodigt inbördeskrig.

Det folkliga stödet för en förändring tvingade dock Botha att backa och parterna att börja prata med varandra. Hemliga förhandlingar fördes med ANC och Nelson Mandela och 1989 tvingades Botha avgå. Ny president blev F W de Klerk som omedelbart inledde officiella förhandlingar med ANC om att avveckla apartheidsystemet. En folkomröstning genomfördes bland vita sydafrikaner, där 68 procent sade ja till fortsatta reformer. Som ett resultat intensifierades arbetet och Mandela frigavs. Fyra år senare blev han Sydafrikas första demokratiskt valda president.

Det som gör Sydafrika så speciellt är att man trots landets blodiga historia valde samförståndets väg inte bara under förhandlingarna, utan även efter maktskiftet. Den sannings- och försoningskommission som under ledning av ärkebiskopen och fredspristagaren Desmond Tutu sattes upp efter apartheidsystemets avskaffande gav offren möjlighet att få svar genom att förövarna kunde vitta om sina brott i utbyte mot amnesti. Man menade att det var viktigare att belysa vad som faktiskt hänt än att straffa förövarna, ett förhållningssätt som så här efteråt visat sig ge goda resultat.

Från bomber till samtal

Ett annat samtida exempel på vad som verkat vara en olösbar konflikt som nått en lösning genom samtal är Nordirland, där man slutligen nådde samförstånd efter nästan 90 år av inbördeskrig.

Efter att övriga Irland blivit självständigt 1921 blev den brittiskkontrollerade norra delen skådeplatsen för en rad stridigheter mellan i huvudsak brittisktrogna protestanter (kallade lojalister) och katoliker som ville tillhöra själva Irland (kallade republikaner). Diskrimineringen av katolikerna var omfattande och de utestängdes nästan helt från politiskt inflytande, vilket bidrog till den växande frustrationen. Även om man bodde i samma städer och byar var de protestantiska och de katolska områdena starkt segregerade och det var få som frivilligt vågade sig in på varandras områden – chanserna till dialog var små.

Tråkigt nog var det efter en period av ökat samförstånd som situationen urartade. 1969 bröt oroligheter ut i staden Derry, vilka sedan eskalerade när brittiska trupper sändes till Nordirland för att stävja bråket. Regelrätta strider bröt ut och i augusti dödades åtta personer och 750 skadades i kravaller i Belfast. Som ett resultat började man bygga murar mellan de protestantiska och de katolska bostadsområdena.

Som ett svar på stridigheterna bildades provisoriska IRA, en utbrytargrupp från det egentliga IRA. De startade den nu välkända våldskampanjen med syfte att befria Nordirland från den brittiska militära närvaron. Under de kommande årtiondena begicks en rad övergrepp från båda sidor, från IRA:s ökända bombdåd till brittisk tortyr av tillfångatagna IRA-medlemmar.

Även om mindre stridigheter då och då blossar upp har de stridande inte längre något mandat hos folket. Majoriteten vill ha fred och är beredda att samarbeta med sina grannar för att nå dit

Det ständigt ökande våldet bidrog till att IRA 1994 tog initiativet till en vapenvila, som en dryg månad senare besvarades av de största väpnade lojalistiska grupperna. Den blev dock kort då IRA vägrade lämna ifrån sig sina vapen. Trots att båda sidor snart var i strid igen visade händelsen att det fanns öppningar för framtida samförstånd.

De kommande åren såg en rad ljuspunkter emellan de våldsamma perioderna. Viktigast blev det så kallade långfredagsavtalet som efter en folkomröstning 1998 godkändes med stor majoritet. Avtalet innebar att alla paramilitära grupper som skrev under en vapenvila och lämnade ifrån sig sina vapen skulle få amnesti och deras medlemmar släppas ur fängelserna. Till följd av det präglades de kommande åren av ökad dialog, även om den infekterade konflikten inte bjöd på några lätta lösningar.

I juli 2005 lade så IRA ner sina vapen och lovade att hädanefter endast använda fredliga medel. I dess spår följde flera andra. Efter fortsatta samtal beviljades Nordirland 2007 självstyre och i maj bildades en koalitionsregering med både protestanter och katoliker. Två månader senare drog Storbritannien tillbaka sina militära styrkor.

Även om mindre stridigheter då och då blossar upp har de stridande inte längre något mandat hos folket. Majoriteten vill ha fred och är beredda att samarbeta med sina grannar för att nå dit, oavsett om de är protestanter eller katoliker.

Från diktatur till demokrati

Konflikten på Nordirland speglas av händelserna i Baskien i norra Spanien. Där har ETA sedan början av 1960-talet kämpat för en separatistisk baskisk stat genom upprepade terrordåd. Även ETA är ökända för sina bombdåd, men också för att bekosta sin verksamhet genom att begära så kallade skyddspengar av lokala företagare. Organisationen har dock inte alltid använt maffiametoder för att ta sig fram.

När ETA bildades var det som ett direkt resultat av Francos förtryck och under de första tio åren försökte man främst påverka opinionen genom att exempelvis byta ut den spanska flaggan mot den förbjudna baskiska flaggan. Under denna period fanns det också ett starkt folkligt stöd för organisationens mål, men i takt med det ökade våldet backade allt fler vanliga medborgare undan. Efter Francos död 1975 tappade ETA snabbt anhängare, då behovet av en egen stat minskade då Spanien gick från diktatur till demokrati.

Genom åren har man utlyst tillfälliga vapenvilor, men sedan organisationen i princip tappat allt folkligt stöd meddelade ETA i oktober 2011 att de upphör med sin militära aktivitet. Detta som ett direkt resultat av det motstånd vanliga basker visat.

Att bestämma sig för fred

Det man kan lära av ovanstående exempel är att det aldrig är försent för fred, oavsett hur hopplöst det kan verka. Ofta är de vanliga människorna som är drivkraften bakom en fredsgest, men ibland kan det räcka med en enda person för att stoppa ett krig. En sådan människa var Egyptens president Muhammad Anwar al-Sadat. I november 1977 chockade han en hel värld när han som första arabiska statsöverhuvud meddelade sig vara beredd att möta representanter för den israeliska staten – en gest som kom helt överraskande efter nästan 30 års isolering av Israel.

Några veckor senare talade han i det israeliska parlamentet (knesset), varpå han bjöd in den israeliska premiärministern Menachem Begin till Kairo för fortsatta fredssamtal. Mötena skedde i december med bland annat USA:s president Jimmy Carter på plats, liksom representanter från FN. Även om man inte kom överens på alla punkter blev resultatet ett fredsavtal mellan Egypten och Israel. På en dryg månad hade Sadat lyckats med det som i tre decennier setts som omöjligt. Året därpå tilldelades han tillsammans med Begin Nobels fredspris för sitt arbete.

Fortsatt kamp för hopp om fred

Många är de starka röster som fortsätter kämpa för en bättre värld, oavsett vad det kostar dem som individer. Människor som genom sitt konsekventa arbete för fredlig dialog visar att en annan väg än våldets är möjlig. Bland dem finns flera fredspristagare, som Tenzin Gyatso, den 14:e Dalai Lama, som oförtrutet förespråkar ickevåld i arbetet för ett fritt Tibet, och Aung San Suu Kyi, som genom att göra sig själv för en symbol för ickevåld gjort det möjligt att fortsätta arbetet för ett demokratiskt Burma.

Men hur viktiga dessa insatser än är ska vi inte glömma alla som utan att uppmärksammas fortsätter att med sina röster som främsta vapen kämpa för en fredligare värld. Alla kan göra något och ofta är det de vardagliga rösterna som är viktigast. De som verkar för förståelse genom att exempelvis bjuda in sina grannar av en annan religion att fira en högtid tillsammans eller helt enkelt äta kvällsmat ihop – och för grannarna som accepterar. För det är viktigt att komma ihåg att det är modigt att sträcka ut handen, men det är minst lika viktigt att möta någon annans utsträckta hand med sin egen.

Text: Anna Rikner Illustration: David Karlström

Comments