IMG_0178

Emerich Roth – GNM Nr6

Ibland kan något så enkelt som en vänlig fråga betyda så mycket. Emerich Roth har i över 20 år stället frågan ”Hur mår du?”. Detta är hans historia. En vi behöver värna om.

Hur mår du?

– Det handlar inte om hat, det handlar om avsaknad av kärlek. Och räddningen kan vara så enkel som frågan ’hur mår du?’, från någon som är beredd att se bakom fasaden.

Emerich Roth har överlevt nazismens koncentrationsläger och har i över 50 år fått unga män, drivna av hat, att välja en annan väg. För honom är ondska inget definitivt.

– Det jag har sett och varit med om borde ingen människa någonsin behöva uppleva. Jag har upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser i nazisternas koncentrationsläger.

– Mitt namn är Emerich Roth. Det här är en historia om vad hat och våld kan leda till.

Så har han inlett sina föreläsningar under 20 år. Efter att ha överlevt fem koncentrationsläger, dubbelsidig tuberkulos och alla mardrömmar bestämde han sig för att hans erfarenheter ska komma till nytta.

Han hämtar mig på pendeltågstationen i Jakobsberg. Efter några kommunikationsmissar får vi syn på varandra och jag förvånas över hans raska steg. Emerich Roth är i dag 87 år. Ryggen är lite krökt, men annars ser han ut som en pigg, nybliven pensionär.

 

– Jag har en levnadsprincip – döm inte människan efter de fel hon begått utan efter de sätt hon försöker rätta till dem. Jag har aldrig betraktat Kamprad som nazist. Men han har varit en bra business för media. De säljer lösnummer på sådant.

 

Hemma på köksbordet i villan har hans fru Kerstin bullat upp med ett fat goda smörgåsar och nybakad sockerkaka. Kaffebryggaren är laddad och när vi låtit maten tysta mun tar samtalet vid igen. Det är mycket att tala om. Om hans mångåriga och mycket positiva erfarenheter av arbetet med ungdomar på glid och om fruktansvärda episoder från koncentrationslägren. Det är ett samtal om kärlek och hat.

Började tala om det förflutna
Det är smärtsamma minnen han bär med sig. Mycket smärtsamma. I 45 år teg han om sina upplevelser från andra världskriget. Han har än i dag inte pratat med den enda överlevande systern om de grymheter de tvingades utstå. Men så hände något som fick honom att tänka om.

En vacker vårdag på Birger Jarlsgatan i Stockholm i början av 1990-talet tog Emerichs liv en ny riktning. För första gången sedan kriget hörde han ett gäng ungdomar skrika: ”Sieg heil, sieg heil, sieg heil”, medan de marscherade innerstaden.

– Jag blev helt förskräckt. I första hand av det jag fick se och höra. Men det som berörde mig starkast var att ingen reagerade. Jag förstod då att det var dags att bryta tystnaden. Jag känner helt enkelt en skyldighet att berätta och vädja till människor att hjälpa till för att historien inte ska upprepa sig.

Det som tidigare varit omöjligt att tala om, blev till ett måste. Sedan 1992 har han därför rest land och rike runt i över 1 500 skolor och berättat, skapat diskussioner och alltid varit övertygad om att det aldrig är för sent att få ungdomar på glid på rätt köl igen. Under samma tid tog han initiativ till Föreningen Förintelsens Överlevande och projektet EXIT, som hjälper självdestruktiva ungdomar att lämna lika destruktiva gäng. Han är orubblig i sin tro på ungdomarna.

– Kanske kan jag bättre än många andra se likheterna med det jag har upplevt och det som händer i dag. För det är endast genom kunskap om förintelsen som vi kan lära oss något av förintelsen. En historielös generation är chanslös i att förhindra att historien upprepar sig.

 

Den viktiga dagen
Boken Varför just han? och vägen ur hatet handlar om Emerichs erfarenheter från skolorna. Den behandlar mekanismerna bakom våld och hat bland unga pojkar. I de allra flesta fall handlar det om pojkar som har en dålig eller ingen relation till sina pappor. De saknar en manlig förebild.

– Det finns många flickor som mår dåligt av samma anledning, men de är ofta mer inåtvända och lider i det tysta. Pojkarna, som vrålar och skriker, är de som drar till sig uppmärksamheten.

Oavsett hemförhållande eller vad man tidigare gjort menar Emerich att det aldrig är för sent att sluta hata och temat i föreläsningarna har under alla år varit det samma: Vägen ut ur hatet.

Dagen han själv valde att inte hata är en av de viktigaste i hans liv. Det var under sjukhusvistelsen efter kriget, när två unga män från den tjeckiska motståndsrörelsen besökte honom och sa att de hade en överraskning till honom. Emerich hade blivit så pass frisk att han kunde följa med. De kom fram till en lada och i halmen låg tre tillfångatagna SS-män. En av partisanerna la en pistol i Emerichs hand. Hämndens tid var kommen menade motståndsmannen.
– Äcklad vände jag mig bort. Jag ville inte bli en mördare. Jag ville inte döda någon, döden stod mig upp i halsen. Det valet har varit viktigt för resten av mitt liv. Jag valde att inte hata. Att inte hämnas.

Han tackar sin lyckliga barndom och det kärleksfulla hemmet han växte upp i för det för honom självklara valet.

– Den kärlek jag fick när jag växte upp kunde inte ens nazisterna ta ifrån mig.

Formad av det förflutna
En dryg timme in i samtalet gör sig kaffet påmint och jag avlägsnar mig några minuter. Emerich minner mig om min morfar, som skulle ha varit ett år äldre om han hade levt. De har samma underfundiga humor och närhet till skratt mellan de allvarligare samtalsämnena. Plötsligt hör jag vackra toner från flygeln i vardagsrummet. Jag får en glimt av drömmen som aldrig riktigt försvann. Att bli pianist.

Talar om det förflutna gör Emerichofta numera. Även om ungdomarna och framtiden är det han brinner för att tala om, är hans liv präglat av uppväxten och de uppslitande ungdomsåren.

Emerich Roth föddes 1924 i en liten stad i dåvarande Tjeckoslovakien. Numera tillhör området Ukraina och heter i dag Vinogradov. Han var mellanbarnet med två äldre systrar, Edith och Elisabeth, och två yngre, Magdalena och Judith. I början av 1930-talet hade Vinogradov cirka 17 000 invånare, varav runt 3 000 var judar – den folkgrupp han och hans familj tillhör. Den lilla staden låg avlägset och det var först under 1943 som det började bli riktigt svårt för judarna. Men de förstod aldrig riktigt faran förrän det var för sent.

 

– Man förstod ingenting. Det hela var ju så infernaliskt planerat av nazisterna in i minsta detalj. Det var upplagt så att man inte skulle förstå från den ena stunden till den andra vad det skulle leda till.

Även om de hade hört rykten om det fruktansvärda ghettot i Warszawa hade de svårt att tro på omfattningen. Och att det skulle kunna hända dem fanns inte i deras tankevärld. Men så blev det.

– Vi tvingades lämna vårt hem och fördes till ett provisoriskt ghetto. Jag minns inte om det var fyra, fem eller sex veckor. Man fattar ingenting. In i det sista har man inte fattat det. Och det hela går ut på att när man förstått det, då är det för sent.

– Jag gråter tyvärr aldrig, men det som får mig att knyta nävarna är när jag tänker på vilka möjligheter vi hade att revoltera. Att göra motstånd, innan det var för sent. Om vi bara hade förstått … Om jag hade förstått!

Familjen splittras
Så blev de beordrade ner till tågstationen. De fördes in i en boskapsvagn medan stadens övriga invånare såg på under tystnad. Tåget började röra sig. Hela familjen hamnade i samma vagn. En liten tröst under flera och svåra dygn av hunger, rädsla, död och smuts på rälsen. Plötsligt stannade tåget och dörrarna slets upp.

– Vi hörde hur soldaterna vrålade: ‘Raus, raus, los, los, schneller, schneller’. De ville att vi skulle ut ur vagnarna fortare. Tåget hade nu kommit till sin slutdestination Auschwitz-Birkenau.

De delades upp i två köer, en för män och en annan för kvinnor och barn. Så småningom fick de syn på en tysk SS-officer som stod på en upphöjd plats. Han sa inte ett ord. Han vinkade bara med handen: till höger eller vänster. När de kom nära nog kunde Emerich se hans iskalla blick. Mannen som stod där och med en handvinkning bestämde över liv och död var doktor Josef Mengele.

– Min far haltade på ena foten efter en krigsskada från första världskriget. Jag höll honom hårt så att det inte skulle märkas att han linkade när vi passerade. Det gick bra för oss. Vi hamnade på rätt sida.

Hans mor och fyra systrar stod i den andra kön på tre meters avstånd. Modern och de två yngre systrarna, Magdalena och Judith, blev utvalda att gå till vänster – till kön för gamla, barn, gravida och invalider. Till den kö som ledde rakt till gaskamrarna.

– Jag minns att vi försökte hålla ögonkontakt hela tiden. Till sist fick vi vrida ordentligt på huvudet för att hålla kontakten. Men snart försvann vi runt en krök. Jag fick en stark känsla av att jag aldrig mer skulle återse dem.

Hans två äldsta systrar Elisabeth och Edith hamnade bland dem som skulle arbeta och fick därmed en tillfällig frist undan döden.

Hemska mardrömmar
Auschwitz-Birkenau var i drift från 1940 till januari 1945. Omkring 1 300 000 personer deporterades till lägret, av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar. Våren 1943 ersattes de provisoriska gaskamrarna av fyra nybyggda med tillhörande förbränningsugnar. Kapaciteten låg på drygt 4 000 personer per dygn.

De erfarna fångarna berättade att skorstenarna som spydde ut rök dag och natt tillhörde förbränningsugnar där gamla och barn lades efter att ha gasats ihjäl. Den stanken levde fångarna med dag och natt. Liksom rädslan, svälten, förnedringen, sjukdomarna, hoten och hatet.

Bestraffningarna var svåra, bland annat tvingades Emerich och hans far bevittna när två medfångar hängdes. De hade fångats in efter ett flyktförsök och avrättningen gjordes som ett avskräckande exempel.

– Utanför vår barack fanns en uppsamlingsplats dit döda kroppar från de närliggande lägren fördes dagligen. Vi kunde inte undgå att se dessa massakrerade kroppar staplade på varandra. Benrangel av bara hud och ben med förvridna ansikten, öppna munnar och öppna ögon. Denna syn förföljer mig fortfarande i mina mardrömmar.

”Nyrekryteringen går att stoppa”
Hemma i Jakobsberg diskar Emerich upp efter kaffet. Själv sitter jag tyst och tar in det han berättat. Från ingenstans frågar han mig om jag är bra på att laga mat. Jag vet inte vad jag ska svara. Han berättar att han är en mästare på att koka ägg. Till och med bättre än hustrun enligt henne själv. Men paradrätten är ”mischmasch”.

– Man tar i princip alla resterna som finns i kylskåpet och steker upp i pannan – lite lök, kokt skinka, paprika, vitlök och gärna pannkakor. Och ett ägg på det. Det viktiga är dock olivoljan, säger han med en lurig min.

Han sätter sig till bords igen och börjar åter prata om ungdomarna.

– Framtiden sitter i skolbänken fem dagar i veckan. Så länge dessa ungdomar som mår dåligt är kvar i skolan kan vi hjälpa så gott som samtliga. Därför borde skolan få alla resurser som behövs för att fungera som ett andra hem. Det är den bästa vaccinationen mot nyrekrytering av lättpåverkbara ungdomar till olika destruktiva gäng.

 

Dags att se bakom fasaden
Snart efter ankomsten till det nya hemlandet lärde han sig språket, utbildade sig till socionom och terapeut och arbetade sedan i fängelser, ungdomsanstalter och som chef för ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem.

– Under de trettio år jag arbetade inom socialvården mötte jag bland drogmissbrukare, kriminella och hatiska ungdomar inte en enda som vuxit upp i ett kärleksfullt hem. Det gäller även ungdomar från välbärgade hem där föräldrarna är upptagna av sina karriärer. Det går inte att ersätta kärlek med materiella ting.

Emerich Roth är övertygad om att så länge en människa är fylld av hat är det inte sanningen hon vill veta. Sanningen för dem innebär en medvetenhet om misslyckande när de inser att de byggt upp sitt liv på hat och lögner. Han förvånas över att det verkar vara så svårt att lägga handen på axeln och ställa frågan ”Hur mår du?”, som visar att en vuxen ser och förstår vad som pågår.

– Det är egentligen ganska enkelt. Innerst inne önskar de flesta att möta någon som förstår vad det egentligen handlar om. Någon som kan se den lilla, rädda, osäkra människan bakom den hårda fasaden och hjälpa dem att bli den människa de egentligen vill vara.

Efter att i 50 år ha jobbat med ungdomar i svårigheter vet Emerich vad han talar om.

– För majoriteten av dagens så kallade ”nazister” handlar det om ett val mellan två onda ting: att vara en oälskad nolla eller att känna tillhörighet med ett gäng ungdomar i samma situation. Det handlar alltså inte om rasideologi. Eller överhuvudtaget om logik. Det är slumpen som avgör i vilket gäng de ensamma och rädda pojkarna hamnar . Om de erbjuds gemenskap tillsammans med alkoholister så blir de alkoholister, av knarkare så blir de knarkare, i umgänget av punkare så blir man en punkare. Kommer en skinnskalle och erbjuder gemenskap så blir man skinnskalle.

 

 

Kärleken har hjälpt honom
Emerich menar att han hade tur. I svåra situationer, som det rådde i koncentrationslägren, är det inte den fysiska styrkan som är avgörande utan den psykiska. Psykisk styrka får man genom stark självkänsla och stark självkänsla får man genom kärleksfull fostran.

– När man som jag har upplevt total förnedring med svält, maktlöshet, kyla och tortyr så är det en lätt match att förstå varför Kalle mår dåligt.

Många är de pojkar som Emerich har mött genom åren. Många är även samtalen från oroliga lärare om att det finns nazister på skolan.  De ringer till Emerich och ber honom komma och föreläsa.
– Det är nästan skrattretande. De så kallade nazisterna kan inte stava till Sieg Heil. Än mindre kan de redogöra för nazismens ideologi. Och svastikan är felvänd, säger han med lugn röst och slutna ögon.

När han efter föreläsningarna pratar med ”värstingarna” på tu man hand berättar de i förtroende om sina jobbiga hemförhållanden och om självmordstankar som ständigt är med dem.

– Vid ett tillfälle grät den biträdande rektorn när jag skulle åka. Han sa: ’Du har på fyra timmar lyckats med vad vi misslyckats med på fyra terminer. Och så var det så enkelt!’

Kamprad – bra för media
I november fick Emerich äran att presentera Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar under utdelningsceremonin av Augustpriset. Boken skildrar den svenska antisemitismen, sveket mot flyktingarna och Ikea-undret. Delen som berör Ingvar Kamprads nazistiska förflutna har fått stor uppmärksamhet i media. Emerich menar att han inte har svårt att förstå Kamprads dubbelhet: att fascisten Per Engdahl blev en förebild samtidigt som han hyste kärlek till vännen Otto, på flykt undan nazisternas judeförföljelser i Österrike.

– Jag har en levnadsprincip – döm inte människan efter de fel hon begått utan efter de sätt hon försöker rätta till dem. Jag har aldrig betraktat Kamprad som nazist. Men han har varit en bra business för media. De säljer lösnummer på sådant.

Vikten av det goda
Även om de allra flesta ungdomar som hamnat på glid inte är rasideologiskt insatta är den svenska främlingsfientligheten ingen fiktion. Efter det fruktansvärda massmordet på Utöya i somras blommade debatten om islamofobi och flyktingpolitik åter upp. Den relativt nya Eurabiateorin – att ett enat arabiskt och muslimskt nätverk successivt tar över Europa – ligger nära de gamla, antisemitiska föreställningarna om hemliga judiska maktnätverk.
Hela idén är egentligen orimlig. De arabiska staterna är oense om väldigt mycket och har problem både inom och mellan länderna.

Sverige har haft och har fortfarande sin beskärda del av hat och hatare. Under mitten av 1990-talet, när Ny demokrati satt i riksdagen, hade även vit makt-kulturen vuxit fram bland ungdom och i skolor. Tidskriften Expo grundades, av bland andra Stieg Larsson, som en motreaktion mot extremhögerns framväxt. En viktig och prisbelönt tidning som Emerich har haft mycket dialog med. Även om han framhåller att arbetet de gör är viktigt är han också kritisk.

– Min synpunkt är att om man ensidigt lyfter fram det negativa bidrar det till upptrappning av våldet. Och att det stärker hatiska människors falska självförtroende, säger han och tystnar en stund. Sedan fortsätter han:

– Deras ambition är att lyfta fram sanningar som folk i allmänhet inte känner till om det rasistiska våldet. För att göra mer samhällsnytta, och få större trovärdighet, borde Expo även lyfta fram det positiva. Och, vad som är ännu viktigare, prata om orsakerna till det onda.

Han menar att man aldrig kan motverka det onda genom att enbart framhäva det. Att det bästa sättet att motverka det onda är att ständigt lyfta fram det goda. Att  Det är en liten procent som syns och hörs och den klicken får det största mediala utrymmet.

– Man kan punktera ondskans budbärare genom att ge honom ett ansikte och förklara varför just han. Även om rapporteringarna är sanna, blir det fel. Det här gäller ju inte bara Expo, men de ungdomar som tar avstånd från rasism blir modlösa när de läser om råstyrkan hos till synes oövervinnerliga rasistiska förespråkare.

Under föreläsningarna får han ofta frågan: ”Men vad kan lilla jag göra?” Den där känslan av maktlöshet och litenhet som de flesta kan känna igen sig i.

– De flesta rasister i det här landet är behandlingsbara. Det är viktigt att agera även om gruppen är liten. Den var liten också när jag var ung, men vi vet alla hur det gick sedan. Så länge vi inte överför tankar till handling är vi passiva och därmed medskyldiga. Passiviteten är mänsklighetens största fiende.


Som familjen von Trapp
Han tar fram ett foto på honom och hans systrar. De står uppradade och har likadana kläder på sig. Lite som familjen von Trapp. Med en skillnad. Bara Emerich och en av hans systrar skulle vara vid liv efter kriget.

Under drygt ett år överlevde Emerich och hans far de olika koncentrationslägren de befann sig i. Till slut hördes skotten från de allierade allt oftare och närmare. I juli 1944 nådde Röda armén förintelselägret Majdanek och under hösten Warszawa. Heinrich Himmler gav då order om att Auschwitz och andra läger i öst ska evakueras västerut, mot Tysklands inre. Den 18 januari 1945 inleddes utrymningen av Auschwitz. Cirka 66 000 fångar påbörjade den långa marschen till lägren Bergen-Belsen och Buchenwald. Benämningen ”dödsmarsch” myntades av lägerfångarna själva. De var övertygade om att marscherna var en medveten metod att ta död på dem. Tusentals dog av svält, utmattning och misshandel, eller sköts till döds.

– Vi förstod snart att eftersom marschen skulle gå genom ett samhälle ville tyskarna inte avrätta de svaga när folk såg på. Fångarna längst bak såg hur de svaga samlades ihop och kördes till närmsta skogsområde där de sköts. Bland dessa fanns min far.

Åter i boskapsvagnen
Så småningom kom de fram till en järnvägsstation. Därifrån forslades de vidare. Återigen i godsvagnar.  Denna gång var destinationen Buchenwald – ett av de mest ökända koncentrationslägren.

– Stämningen i lägret går inte att beskriva med ord. Ingenting fungerade och alla väntade på slutet. Överallt låg döda kroppar. Till och med på latrinerna låg de. För att uträtta våra behov tvingades vi klättra över kroppar. De som levde var uppsvällda och hade fötter som elefanter och sårtäckta ögon. De var blinda, kunde inte stå, kunde inte gå.

Tyskarnas flykt från fienden fortsatte. Åter till boskapsvagnarna och denna gång hamnade Emerich i Theresienstadt i dåvarande Tjeckoslovakien.

– När vi väl vi kom fram till lägret hade de tyska soldaterna redan gett sig av. Många av oss kunde inte längre stå upprätt. Vi slängdes ut ur vagnarna och blev liggande. Flera fångar i Theresienstadt kastade brödbitar och sockerbitar till oss. Det tog mig tre veckor till jag kunde stå upprätt och sakta gå några steg.

”Ett skelett med levande ögon”
Det var till slut ryssarna som befriade de överlevande i Theresienstadt. Efter att ha ätit för mycket, varken Emerich eller hans räddare visste att man inte kan äta för mycket i början, kom han till ett sjukhus. En vårdare  lyfte upp Emerich som ett barn i famnen. Då fick han syn på sig själv i en spegel.

– Jag var 21 år gammal, 175 centimeter lång och vägde 34 kilo. Jag såg ett skelett med levande ögon. Det är en syn jag aldrig glömmer.

Efter en tid på sjukhuset var det dags. I fjorton månader hade han drömt om just detta ögonblick. Om att i frihet få återvända hem. Vägen till hemstaden var lång och full av strapatser. Åter i Vinogradov började han springa till familjens hus. Fönstren och dörrarna var fortfarande igenbommade.

– Jag hade en liten, liten förhoppning om att någon hade överlevt och väntade där. Jag tittade in genom fönstret och såg att allt var borta. De hade tagit möblerna och sen satt tillbaka plankorna. Jag var nu tvungen att konstatera verkligheten. Verkligheten jag hade försökt att förtränga. Att jag inte längre hade något hem. Och att jag inte längre hade någon familj.

En stark panikkänsla grep honom och kroppen började skaka. Den enda tanken han hade var bort härifrån. Bort! Så han sprang lika fort tillbaka till tågstationen där han hoppade på ett tåg som redan var i rörelse. Vart spelade ingen roll. Bara det var bort.

Efter flera veckors resa genom krigshärjade länder anlände han till en liten stad i sydligaste delen av Italien. Där anslöt han sig till en grupp judiska ungdomar och tanken var att resa till Israel. Men så blev han sjuk. Och orken tröt.

– Jag spottade blod och blev intagen på sjukhus där de konstaterade att jag hade en svårartad dubbelsidig tuberkulos. Läkarna sa att det inte fanns något hopp för mig. Men det gjorde mig inget, min livslust hade försvunnit. Det var mig helt likgiltigt vad som skulle hända.

Då kom ett bud med brev från en kusin i Israel som berättade att en av systrarna hade överlevt och fanns i Sverige.

– Det var obeskrivlig upplevelse och jag fick genast min livsvilja tillbaka. Så stark hade sammanhållningen varit att vetskapen om en överlevande familjemedlem räddade mitt liv.

Men det krävdes fyra år av vård på olika sjukhus för de andra sjukdomarna efter tiden i koncentrationslägren att läka. Den tredje december 1950 kom Emerich Roth till Sverige, 26 år gammal. Främst för att vara tillsammans med sin syster Elisabeth som redan etablerat sig i Stockholm, talade flytande svenska och hade både arbete och bostad.

– Hon hamnade alltså direkt i Sverige. Hon berättade att hon hela tiden varit tillsammans med vår syster Edith, som var två år äldre än henne. Men Edith hade insjuknat några veckor före krigsslutet och dog.

Mycket kvar att göra
När Emerich åter lockar med en sängplats, morotssoppa och Kerstins hembakade bröd bestämmer jag mig för att tacka ja. Klart jag ska stanna. Tåget hem bokas om och vi går ner en trappa.

 

Arbetsrummet i källarplan är ett litet krypin. Under högar av papper, brev och böcker skymtas ett något slitet, vitt skrivbord. Längs med väggarna ligger tusentals brev från ungdomar. Hans föreläsningar har gjort starkt intryck på mängder av unga. Vissa redogör för sina egna liv, om att mobba eller mobbas, andra om tacksamhet och beundran. Det är få människor som förblir oberörda av ett möte med Emerich Roth.

Alla de inspirerande breven gör att han orkar även när han är trött. Och med 87 år i kroppen är det klart att åldern är kännbar. Men än har han inte riktigt börjat tänka på pensionen.

– Det finns så mycket kvar att göra. Och jag hoppas att andra tar över när jag inte finns längre. När vi bildade Föreningen Förintelsens Överlevande var vi cirka 540 i Stockholm med omnejd. På det senaste mötet var vi bara 50 kvar.

I ett av breven skriver Linda, i dag 31 år:

”När jag var omkring 14-15 år föreläste du på min skola. Jag tänker än i dag på det du talade om. Jag är säker att många då valde att säga nej till rasism. Men det är sorgligt att det nu känns som att det håller på att få fäste igen, med Sverigedemokraterna och allt … … jag vill säga tack för det avtryck du satt i mig.”

En ung pojke med knagglig handstil avslutar sitt brev med:

”PS. Den där filmen borde visas i alla skolor. Den borde ingå i utbildningen. ’Ett öga för ett öga gör hela världen blind.’”

– Vi som lyckats stoppa en hatisk människa får inte sällan höra: ’Varför stoppade du mig inte tidigare?’

Mina ögon fastnar på en blyertsteckning på ett gult A4-papper. Det är en av ”värstingarna” som har ritat den. En militär med svastika på armbindeln knäböjer med blommor framför en judisk pojke. Lutningen på huvudet är slående – det är en äkta önskan om förlåtelse. Med den bilden på näthinnan och med värme i hjärtat går jag till sängs i gästrummet.

En modig man
Efter en frukost med havregrynsgröt och quinoa är det dags att ta farväl av Kerstin och Emerich. På tåget hem från Stockholm vandrar tankarna i väg. Jag tänker på det mod och den uthållighet Emerich har visat och fortfarande visar. Mikael Wiehes låt Valet dyker upp medan jag slår mig till ro:

Dom flesta går med strömmen om det går
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro
Men om fascismen kommer smygande tillbaks
så är det du och jag som måste stå emot

Ogräset växer och frodas
Så slipa och vässa din kniv
Om du låter det spridas med vinden över världen
får du plikta för din tvekan med ditt liv

Vakna upp
Börja se dej omkring
Fatta mod
Så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dej
att du var en av dom som stod emot

 

Text: Helena Bäckhed        Foto: Maria Macri

 

 

Comments