Icke_Våld

Den långsiktiga lösningen

På 1900-talet blev ickevåldsaktioner ett begrepp och en strategi för att protestera mot orättvisor. Fredliga aktioner har störtat regeringar och lamslagit diktaturer. Det kan ske igen.

Genom Havannas gator vandrar varje söndag en grupp kvinnor klädda i vitt. I spåren av Gandhi, Martin Luther King Jr och Argentinas mödrar har de valt icke-våld för att göra sina röster hörda – en metod som satt människor fria och störtat regeringar.

Att försvara sig utan att bruka våld kan innebära att vandra obeväpnad framåt, trots att det i din väg står beväpnad polis eller militär, beredd att använda sina vapen. Det kan också betyda år av lågmälda demonstrationer, utan att veta om det någonsin kommer ge resultat. Det kan handla om att ensam ställa sig framför en stridsvagn eller om att vandra arm i arm bland hundratusentals människor med ett gemensamt mål. Oavsett vilket innebär det en handling fylld av mod och övertygelse. Att välja att inte försvara sig är något av det starkaste man kan göra – och många gånger förenat med reell fara för det egna livet.

Genom historien finns en lång tradition av icke-våldsaktioner inom de flesta kulturer, men det var först under 1900-talet som icke-våldsaktioner blev ett begrepp och en uttalad strategi för att protestera mot orättvisor. Dess kändaste förespråkar – och utövare – är tveklöst Mohandas Karamchand Gandhi. Det var också han som lanserade begreppet icke-våld.

Gandhi mötte våld med icke-våld

För Mahatma Gandhi innebar icke-våld ett ingripande, alltså att man gör något konkret för att motverka våld och krig, men med fredliga medel. Han menade att det inte räckte att vägra delta i våldshandlingar – som man kan säga är en förenklad definition av pacifism – utan att icke-våld innebär att man måste konfrontera våldet och ingripa vid förtryck. Hans definition grundar sig på det hinduiska begreppet ahimsa, som betyder ”utan våld”, och fick stor genomslagskraft. Genom att använda icke-våldet som en politisk metod fick han inte enbart stor uppmärksamhet för sina aktioner, utan spred också begreppet i sig.

Gandhi utvecklade både sina icke-våldsmetoder och sin enkla livsstil under sina drygt 20 år som advokat i Sydafrika. Där blev han den indiska minoritetens förkämpe mot det rasistiska system som senare utvecklades till apartheid. Bland hans främsta inspirationskällor fanns skrifter av författarna Lev Tolstoj och Henry David Thoreau, samt konst- och arkitektskribenten John Ruskin. När han 1915 återvände till Indien hade han i princip redan utvecklat de icke-våldsmetoder som med honom själv som främsta förkämpe drygt 30 år senare skulle göra landet självständigt.

Men det är också viktigt att komma ihåg att det faktiskt tog så lång tid. Att använda icke-våld som politisk metod innebar en modig och envis kamp utan garanterade resultat. Det som gjorde Gandhi så speciell var att han inte förtvivlade, utan fortsatt att använda samma metoder trots att det tog decennier från det att han inledde den första icke-våldsdemonstrationen 1919 till befrielsen 1947. Därmed inte sagt att han inte misströstade eller att det enbart var icke-våldsaktioner som användes. Desto längre tiden gick desto fler valde andra vägar. Men för Gandhi var icke-våld enda vägen till självständighet. Han var så övertygad att han 1922 till och med lät avblåsa den då ytterst framgångsrika självständighetskampanjen eftersom en folkhop i en småstad tagit till våld.

Men trots det finns det hela tiden nya modiga människor som axlar ansvaret och fortsätter kampen. Det handlar om att stå emot rädslan och att hålla fast vid det man tror på, oavsett vad som kommer att hända.

Gandhi var övertygad om att inget varaktigt kan bygga på våld utan att våld skapar våld och därmed våldsmän. Därför var hans krav på icke-våld absolut, vilket för honom innebar att han inte ens fick hysa en ovänlig tanke om någon. Han var också övertygad om allas lika värde – inklusive kvinnor och lågkastiga. Något som så småningom accepterades av allt fler anhängare. En bidragande orsak till Gandhis otroliga genomslagskraft var säkerligen att han själv levde som han lärde. Eller som han själv uttryckte det:

– Mitt liv är mitt budskap.

Våld var aldrig svaret för King

De följande årtiondena tog allt fler till sig Gandhis idéer och lärde sig om icke-våld som begrepp. En av dessa var en annan numera välkänd politisk ledare, den vältalige baptistpastorn Martin Luther King Jr.

För King blev det första stora styrkeprovet bussbojkotten i Montgomery i Alabama 1955, vilken initierades då Rosa Parks vägrade resa sig för att lämna sitt säte till en vit man. King steg fram som en av ledarna för bojkotten och han och de andra demonstranterna fick snart gehör hos den stora allmänheten, mycket på grund av Kings princip att aldrig ta till våld, oavsett vilka våldshandlingar eller andra provokationer demonstranterna själva utsattes för. Icke-våldsaktionen blev hård men framgångsrik och ledde till att segregationen på offentliga transporter upphörde. För King innebar kampanjen inte bara en stor framgång för den kraftigt växande medborgarrättsrörelsen, den stärkte också hans personliga övertygelse om att icke-våld var den enda rätta metoden även för det framtida motståndet. Tillsammans med en rad andra aktivister bildade han därför en uttalat icke-våldsinriktad medborgarrättslig rörelse.

Den fortsatta kampen var lång och svår och innehöll såväl bakslag som större och mindre framgångar. Men Kings envisa övertygelse om att icke-våld var den enda möjligheten att nå målet banade väg för en av nutidshistoriens största manifestationer för frihet och jämlikhet. Den 28 augusti 1963 samlades en kvarts miljon människor i Washington för att stödja medborgarrättslagsstiftningen. Precis som vid Gandhis massdemonstrationer i Indien var de allra flesta deltagarna helt vanliga människor – av alla hudfärger, åldrar, kön och yrkeskategorier – för vilka det var en förutsättning att ingen planerade att ta till våld. I alla fall inte från demonstranternas sida. Och hela manifestationen förblev också fredlig. Framförandena avlöste varandra, för att sedan kulminera med Kings numera ikoniska tal om hans vision om ett jämlikt samhälle, en framtid han visade på med de återkommande orden: I have a dream. Året därpå fick den 35-årige King Nobels fredspris.

Att både King och Gandhi mördades visar på den kraft en icke-våldkampanj har och vilken rädsla den väcker hos motståndaren. Även om motiven skiljer sig åt var morden ett sätt att tysta viktiga röster. Och på många platser är det så än i dag. Den som väljer att möte våld med icke-våld riskerar att fängslas, hotas, förföljs, skadas och i värsta fall mördas. Men trots det finns det hela tiden nya modiga människor som axlar ansvaret och fortsätter kampen. Det handlar om att stå emot rädslan och att hålla fast vid det man tror på, oavsett vad som kommer att hända.

Kvinnor i vitt marscherar för fred

En ickevåldsaktion kan vara såväl en överlagd handling som ett spontant beslut att delta i exempelvis en demonstration. Båda delar kräver sin typ av mod och engagemang, men insatsen kan se väldigt olika ut. För en del handlar det om att delta i en enskild manifestation, för andra blir icke-våldsaktioner en del av vardagen och ett sätt att leva. Det sistnämnda gäller till exempel för de kubanska kvinnor som i över tolv år varje vecka marscherat samma väg i sina vita kläder.

Aktionen inleddes våren 2003, två veckor efter det att 75 manliga människorättsaktivister, fristående journalister och självständiga bibliotekarier arresterats av regimen och dömts till upp till 28 års fängelse för så kallade brott mot nationen. Den söndagen samlades samvetsfångarnas hustrur och andra kvinnliga släktingar under ledning av litteraturläraren Laura Pollán (vars man fängslats) i Sankt Ritas kyrka i Havanna för att be för de fängslade. Efter mässan gick kvinnorna, som alla var klädda i vitt, från kyrkan till en närbelägen park. Sedan dess vandrar Damas de Blanco – alltså ”Kvinnor i vitt” – varje söndag samma väg, med kravet att släppa de fängslade regimkritikerna. Att de valt den vita färgen är en symbolhandling för att påminna om de argentinska mödrarna i Asociación Madres de Plaza de Mayo – det vill säga ”Mödrarna från Plaza del Mayo” – som sedan 1970-talet använt en liknande metod för att få information om sina försvunna barn, vilka fördes bort av militärjuntan.

Andra som återkommande demonstrerar är icke-våldsrörelsen Girifna i Sudan, vars namn betyder ”Vi har fått nog. Aktionen drogs igång 2010 av en grupp universitetsstudenter, som med hjälp av demonstrationer och andra aktioner på fredlig väg vill tvinga fram en demokratiskt vald regering som respekterar de mänskliga rättigheterna och verkar för fred och alla likas värde. Många av medlemmarna har fängslats eller tvingats lämna landet, men trots det anordnas ständigt nya icke-våldsmanifestationer. En av ungdomarna beskriver på Svenska Freds hemsida varför hon ändå fortsätter kampen:

– Jag tror på att mål och medel inte ska stå i kontrast med varandra. Om ditt mål är rättvisa, måste du agera rättvist också. Det är en svår väg, uppoffringarna är enorma, men det är också en mycket kraftfull väg till förändring.

Formuleringen är hennes egen, men orden kunde lika väl sagts av Gandhi, King eller Pollán. Att kämpa för sina egna och andras rättigheter med hjälp av icke-våld är en metod som visar hur viktigt det är att möta våldet utan att för den skull bli våldsam. Fredliga aktioner har störtat regeringar och lamslagit diktaturer. Det kan ske igen.

Text: Anna Rikner Illustration: Shutterstock

Comments