debatt

Rwanda – vägen till försoning

20 år efter ett av 1900-talets värsta folkmord lever hutuer och tutsier sida vid sida. Dialog har varit vägen till försoning. Möt ungdomar som idag kallar sig rwandier.

1994 mördades cirka en miljon människor i Rwanda i ett av 1900-talets värsta folkmord. Idag lever hutuer och tutsier sida vid sida. Genom dialog försonas de och skapar en framtid som rwandier.

Ett hundratal kvinnor i olika åldrar sitter samlade på plaststolar i aulan till grundskolan i byn Bujanza några kilometer utanför Rwandas huvudstad Kigali. Nästan alla är klädda i glänsande vita mushanana, den rwandiska högtidsklänningen. Deras blickar är riktade mot en grupp sjungande tonårstjejer som bjuder på en uppvisning i traditionell rwandisk dans. Några kvinnor börjar klappa takten. Andra stämmer in i sången. När allt fler börjar sjunga med reser kvinnorna sig ur sina stolar och börjar rytmiskt röra sina höfter. Snart har hela aulan förvandlats till ett hav av dansande och sjungande kvinnor. Inget konstigt med det, om det inte hade varit för att vissa av kvinnorna är offer som överlevde folkmordet i Rwanda 1994. Andra är förövare.

rwanda-6

– Före folkmordet levde vi sida vid sida precis som idag, men då var relationen mellan oss mycket dålig, säger fyrabarnsmamman Xaverine Nyiramisago när dansfesten är över.

Vår uppgift är att få folk att tänka och själva inse, inte tvinga dem till det, att vi måste lära oss leva tillsammans.

Dialoggrupper
Vi har slagit oss ned på en gräsplätt som omringas av skolans fyra betonglängor. Xaverine är ledare i byns kvinnliga dialoggrupp som har funnits sedan 2011. Dansuppvisningen i aulan var avslutningen på ett möte om könsjämlikhet och familjerelaterat våld. I gruppen finns både hutuer och tutsier som är Rwandas två största folkgrupper. Under folkmordet, som rasade under 100 dagar 1994, mördades närmare en miljon tutsier av hutuer.

– Även här dödades massor av tutsier, säger Xaverine lågmält.

Efteråt var relationen mellan hutuer och tutsier i byn minst sagt spänd. De pratade inte med varandra.

– Men relationen har blivit mycket bättre sedan dialoggrupperna startade. De har även lett till att fattigdomen i byn har minskat eftersom vi har startat inkomstgenererande projekt tillsammans, säger Xaverine.

Dialoggruppernas övergripande syfte är försoning. De gemensamma inkomstgenererande projekten syftar till att öka kvinnornas inkomst och förhoppningsvis även till vänskap. Under dialogmötena diskuterar man också orsakerna till folkmordet och vad som kan göras för att inget liknande ska ske igen.

– Jag tror att den huvudsakliga anledningen till folkmordet var dåligt ledarskap och propaganda, säger Xaverine.

Överlevare
Xaverine ligger lågt med om hon är hutuer eller tutsier. Det är inte politiskt korrekt i dagens Rwanda att prata om etnicitet. När Xaverine återvänt till aulan slår sig 33-åriga Clementine Uwamahoro, en annan medlem i dialoggruppen, ned hos oss. Hon är tutsier och överlevde folkmordet som började den 6 april 1994. Förövarna var väpnade hutuermiliser, men framförallt var det vanliga hutuer – män, kvinnor och även barn – som gick man ur huse och dödade sina tutsiska landsmän och grannar med machetes, hackor, yxor och påkar. Clementine var tolv år när folkmordet startade.

– Jag bodde med mor, far och sju systrar i en by i södra Rwanda när det bröt ut. Utan förvarning attackerade beväpnade hutuergäng vårt, och andra tutsiers, hus i byn. Vi rusade ut ur huset och flydde åt olika håll, berättar hon.

Runtomkring dödades, våldtogs och misshandlas människor.

– Någon grep tag i mig medan jag sprang. Han lyfte upp mig och slängde ned mig i en grop. Folk samlades kring gropen och började kasta stora stenar på mig. De skrek att jag skulle dö. Sedan blev allt mörkt, berättar hon.

När Clementine slog upp ögonen igen låg en ödesmättad tystnad över byn. Hennes kropp värkte av smärta. Hon kravlade upp ur gropen. Marken var täckt av blod och döda kroppar.

– Jag smet ut ur byn. I tre månader irrade jag omkring i skogen och mellan olika byar där ingen visste vem jag var, säger hon.

Clementines pappa och fyra av hennes systrar dödades under folkmordet. Hennes mamma överlevde, men dog kort därpå av en sjukdom.

Vi har lärt den äldre generationen att numera finns det bara rwandier i Rwanda. Hutuer och tutsier hör hemma i det förflutna, avslutar hon.

Att förlåta
Runtomkring oss stojar och skrattar kvinnorna som har kommit ut ur aulan. Tonårskillar, ivrigt påhejade av ett gäng tjejer, spelar fotboll på skolans fotbollsplan. Folkmordet känns mycket långt borta. På många andra platser har etniska konflikter slutat med att länder delas i olika nationer, spiraler av hämndaktioner eller nya krig. Här lever offer och förövare sida vid sida.

– För mig tog det lång tid att förlåta. Det gjorde ont i både kropp och själ. Jag har kronisk smärta i ryggen och ena benet efter skadorna jag fick när jag blev stenad, säger Clementine.

Samtidigt säger hon att den fysiska smärtan bidrog till att hon kunde förlåta.

– Det blev för tungt att leva med smärta i både kropp och själ. När till och med vår regering började förlåta och frige mördarna kände jag mig redo att förlåta med hjärtat, säger hon.

Clementine berättar att folkmordet fortfarande är ett känsligt ämne i dialoggruppen.

– Vi går inte in så djupt på ämnet. Många känner obehag när det kommer på tal. Men alla är överens om att hutuer och tutsier är människor av samma kött och blod som kan komplettera varandra och skapa en bra framtid i Rwanda, säger hon.

Trygga i grupp
Organisationen IRDP (Institute of Research and Dialogue of Peace) är initiativtagare till dialoggrupperna i byn och på en mängd andra platser i Rwanda. Richard Ramira-Lema har arbetat för IRDP i åtta år, bland annat som dialogledare.

– Det har aldrig varit svårt att få folk att delta i dialoggrupperna. Däremot har många svårt att prata om känsliga ämnen som folkmordet, men efter ett år brukar de flesta känna sig trygga i gruppen och öppnar sig. Vi försöker trycka på, och motivera, deltagarna att tänka kritiskt och få dem att inse att det är okej att ha olika åsikter och att det inte är något att börja slåss för. Den typen av tänkande är nytt i Rwanda, säger han.

rwanda-18

Han berättar att före, och åren efter folkmordet, härskade ”vi-mot-dem-mentaliteten”. Den rwandiska regeringen har lagt mycket krut på försoning och att bekämpa etniska motsättningar. Framförallt genom lagar och förbud. Regeringen, som får en del kritik av människorättsorganisationer, går hårt fram mot folkmordsförnekare.

– Vår uppgift är att få folk att tänka och själva inse, inte tvinga dem till det, att vi måste lära oss leva tillsammans, säger Richard.

Ofta handlar debatterna om att förlåta.

– Det finns många som säger att de har förlåtit personerna som dödade deras familjer, men långt ifrån alla. Med tiden tror jag att det stegvis blir möjligt att förlåta, säger Richard.

Inte en fimp på gatan
Vi lämnar byn och kör längs slingrande vägar av rödbrun jord som övergår i asfalt när vi närmar oss huvudstaden Kigali. Det finns knappt en plan yta i staden som har en miljon invånare. Bebyggelsen klänger på sluttningar till oräkneliga kullar. Bilister och horder av unga förare på boda-bodas (taximotorcyklar) följer minsta trafikregel. Vi ser inte en enda fotgängare som går mot rött. Inte en cigarettfimp eller kapsyl syns på gator och trottoarer. Husens fasader är välskötta, till och med på de enklaste barer och hål-i-väggen-butiker. En bisarr känsla infinner sig när vi ögnar igenom en guide om Kigali och läser ”… efter 100 dagars systematisk slakt var gatorna nedskräpade av döda och ruttnande kroppar. Hundar sköts i massor eftersom de hade utvecklat en smak för människokött”.

gata

Hur det kunde hända
I Kigalis utkanter ligger IRDP:s huvudkvarter. Där träffar vi Naasson Munyandamutsa. Han är psykiatriker och en av grundarna till IRDP. Organisationen, som är politiskt och religiöst obunden, har studerat mekanismerna som utlöste folkmordet.

– Det är svårt att förklara allt som låg bakom, men ett folkmord brakar inte loss på ett ögonblick. Det byggs upp under lång tid, säger han.

I Rwanda har hutuer och tutsier levt sida vid sida i tusentals år. När Tyskland koloniserade Rwanda i slutet av 1800-talet var landet ett kungadöme som styrdes av en tutsier-kungafamilj, men även hutuer fanns representerade i styret och de högre klasserna. När Rwanda blev belgisk koloni, efter första världskriget, favoriserades tutsierna som var i minoritet. De fick de högsta ämbetena och bästa jobben. En stenrik klass av tutsier växte fram medan hutuerna marginaliserades.

– En starkt bidragande orsak till folkmordet är att maktstrukturen har utestängt olika befolkningsgrupper. Det har splittrat folk, säger Naasson.

Befolkningen splittrades ytterligare av att Belgien gjorde det obligatoriskt att etnicitet skulle anges på id-kort.

– Allt kom att handla om etnicitet. Den avgjorde om du fick jobb, hur du behandlades av myndigheter och så vidare, säger han.

Hatkampanjer
1956 krävde tutsierkungen självständighet. Kolonialmakten svarade med att favorisera hutuerna istället. Efter att kungen dog 1959 gjorde hutuerna revolt. Den resulterade i att tiotusentals tutsier mördades. Cirka 150 000 fördrevs till grannländerna. Hutuerna kom till makten efter självständigheten 1961 och såg till att möjligheterna till bra utbildning och arbete begränsades för tutsierna. Året därpå blossade våld åter upp och ytterligare tusentals tutsier dödades.

På 1990-talet bildade tutsiska flyktingar i Uganda rebellgruppen RPF (Rwandan Patriotic Front) som krävde större rättigheter för tutsierna i Rwanda samt att alla flyktingar skulle få återvända hem. RPF invaderade Rwanda 1990. Ett nästan två år långt inbördeskrig följde. Parallellt med våldet gjorde politiker på regeringsnivå ständigt hätska och rasistiska uttalanden om tutsier. Flera tidningar och radiostationer bedrev rena hatkampanjer mot tutsier. Den 6 april 1994 dödades presidenten när hans plan sköts ned över Kigali. Regeringen gav tutsirebeller skulden för dådet. Inom loppet av någon timme hade folkmordet på tutsier, och även moderata hutuer, börjat. Först när RPF besegrade regeringsstyrkorna, i mitten av juli 1994, stoppades folkmordet. Sedan dess har RPF suttit vid makten i Rwanda.

Bydomstolar
Efter folkmordet upprättade FN en internationell tribunal i Tanzania där de huvudansvariga ställdes inför rätta. Rwandas rättsväsende stod inför en omöjlig uppgift när hundratusentals personer som misstänktes för delaktighet i folkmordet skulle ställas inför rätta. År 2005 återupprättade man de traditionella Gacacadomstolarna, bydomstolar. Rättssäkerheten i dessa har kritiserats av människorättsorganisationer.

– Gacacadomstolarna har vissa brister, men de var enda alternativet. Det skulle ha tagit 200 år för det vanliga rättsväsendet att pröva alla fall, säger Naasson.

Gacacadomstolarna leds av en byäldste och måste ha minst 15 domare som har utsetts av byborna. Rättegångarna måste bevittnas av minst 100 bybor. Mellan 2005 och juni 2012 granskade 12 103 folkdomstolar runtom i Rwanda 1 951 388 fall.

– De skipade folklig rättvisa, men fyllde även en annan funktion. Folk behövde sitta ned och diskutera vem som gjorde vad och varför. Det var viktigt för att kunna försonas, säger Naasson.

De flesta förövarna är nu släppta ur fängelset.

– En del släpps efter halva tiden och får avtjäna resten av straffet med samhällstjänst, säger Naasson.

Merparten återvänder till sina byar. Inte så sällan lever överlevande offer i samma by.

– Självklart är det känsligt, men i de flesta fall minskar spänningarna genom civila dialoger, berättar han.

Världens ände
Naasson bodde i Schweiz när folkmordet rasade. Hela hans familj i Rwanda, utom en bror, dödades.

– Jag lovade mig själv att aldrig sätta min fot i det galna landet igen, säger han.

1996 bröt han löftet och flyttade tillbaka till Rwanda från Schweiz. Han beskriver hemkomsten som att komma till ”världens ände”.

– Ingen trodde att det var möjligt att skapa en nation igen. De som hade överlevt frågade sig inte vad som hade hänt, utan hur de skulle överleva. Det fanns ett enormt antal mördare mitt ibland dem. Mördarna, i sin tur, funderade på hur de skulle undvika att bli utpekade av de överlevande. En del grubblade på att döda dem. Misstron var fruktansvärd, säger Naasson.

Staten var upptagen med att bygga institutioner. Det civila samhället var passivt.

– Alla var upptagna med sitt. Ingen tänkte på försoning eller samarbete. Fattigdomen var utbredd. Folk tänkte bara på hur de skulle få ihop till de mest nödvändiga, säger Naasson.

Regeringen hade inlett en försoningsprocess.

– Men det fanns ingen länk mellan regeringen och det civila samhället, gräsrotsorganisationer eller rwandier i diasporan, säger Naasson.

Varaktig fred
Naasson och några andra eldsjälar bestämde sig för att göra något åt situationen och bildade IRDP år 2001.

– Vi letade efter strategier för att rösterna från det civila samhället och diasporan skulle nå regeringen. Vi strävade efter att bli länken mellan olika komponenter i samhället, säger Naasson.

Grundfrågorna som IRDP ställde sig var: Hur ska vi kunna förändra de sociala konsekvenserna av folkmordet och få folk att leva tillsammans i ömsesidig förståelse? Ett enormt forskningsarbete drog igång. Man använde sig både av kvalitativ och kvantitativ forskning. Resultaten visade att öppna dialoger mellan olika folkgrupper, institutioner, diasporan och aktörer på alla samhällsnivåer var bästa sättet för att engagera alla i arbetet för försoning och varaktig fred. Idag har man flera olika typer av fasta möten och dialoggrupper. Många går för egen maskin.

– I byarna ledde vi dialogklubbarna i början, men nu är det byborna själva som gör det, säger Naasson.

IRDP: s arbete stöds av flera inhemska och utländska organisationer, bland annat av svenska SIDA.

– Det finns få saker i världen som är framgångsrika till 100 procent, men vi är mycket nöjda med hur våra program har utvecklats och kommer att fortsätta med dem. De behövs så länge såren från folkmordet inte är läkta, säger Naasson.

De tusen kullarnas land
IRDP har även cirka 50 debattgrupper på 25 gymnasieskolor runtom i Rwanda. Vi lämnar Kigali för ett besöka en av dem i staden Kibuye i sydväst. Bilfärden blir en bergochdalbaneliknande upplevelse som förklarar varför Rwanda kallas ”De tusen kullarnas land”. En del sträckor flankeras av väldiga bergåsar med frodig, tät vegetation av buskar, barr- och lövträd. Luften är fylld av frisk doft från klungor av jättelika eukalyptusträd, med blågröna lövverk som sträcker sig mot de bomullsvita molnen på den klarblå himlen. Efter 90-gradiga kurvor väntar utsikter över väldiga dalgångar täckta av skog, rödbruna åkrar och bananodlingar. Många sluttningar är smyckade med odlingsterrasser. Grupper av kvinnor, med korgar fulla av grönsaker och frukt på huvudena, spatserar längs vägkanterna.

kullar

Byarna och städerna längs vägen är lätträknade trots att vi befinner oss i Afrikas mest tätbefolkade land där cirka 11 miljoner invånare lever på en yta lika stor som Smålands. Efter ett par timmar når vi Kibuye vars bebyggelse ligger utspridd på landtungor som sticker ut i Kivu-sjöns grönblå vatten.

Debattskolor
Aulan på St. Maries gymnasieskola i Kibuye är knökfull av ungdomar i åldrarna 14-18 år. Många har kommit från andra skolor för att se debattklubben agera live på aulans scen. Nio ungdomar, uppdelade i tre grupper, tar plats vid några bord på scenen. Idag ska de debattera om fred eller välstånd är viktigast för samhällsutvecklingen. Den ena gruppen förespråkar fred, den andra välstånd. Den tredje gruppen är en jury. En livlig debatt utbryter. Argumenten avlöser varandra. De bästa möts av rungande applåder. När debatten är slut sammanfattar juryn resultatet av diskussionerna och betygsätter argumenten. Efteråt träffar vi fem av ungdomarna som deltog. De har inga problem att prata om folkmordet på sina möten.

– Nej, tvärtom. Vi drar lärdom av Rwandas mörka förflutna för att gå en ljus framtid till mötes och inte upprepa misstagen, säger 16-åriga Muzigamabanga Ongeza.

Ungdomarna är mellan 16 och 18 år och är därmed födda efter folkmordet.

– Men vi är också påverkade av det. Våra föräldrar berättar för oss om de fruktansvärda sakerna som de var med om. Dessutom är Rwanda fullt av minnesplatser från folkmordet och det finns massor av bilddokumentationer. Vi blir ständigt påminda, säger 18-åriga Niyonshuti Januière.

Under folkmordet flydde tiotusentals tutsier till kyrkor, men inte ens där undkom de sina förövare. En del präster och nunnor tjallade. Därmed skedde några av de mest brutala och omfattande massakrerna i just kyrkor. Många av dessa kyrkor är numera minnesplatser. I vissa syns ännu blodstänk på väggarna. I en del ligger offrens kläder kvar på golven. Tusentals dödskallar och benrester ligger uppradade i intilliggande katakomber.
Ihrwe påpekar att folkmordet slog ekonomin i spillror och stoppade samhällsutvecklingen. Även om Rwanda har haft en stark ekonomisk utveckling på senare år och utvecklat utbildnings- och hälsovårdssystemet lever många fortfarande i fattigdom.

– Dessutom är många fortfarande svårt traumatiserade efter folkmordet, säger hon.

– Även om såren finns kvar tycker jag att regeringen skött försoningsjobbet bra. Den har behandlat skuldfrågan, straffat de skyldiga och skapat fredsinstitutioner. Nu är det dags att gå vidare, säger Niyonshuti.

Kritiskt tänkande
Dialogklubben träffas i en och en halvtimme varje fredag och diskuterar olika ämnen. Alltifrån hiv/aids och miljö till demokrati, korruption och tolerans.

– Det främsta målet är att främja fred i samhället, promota tolerans. Många i Rwanda vet inte vad tolerans är, men vi för vidare vår kunskap till våra föräldrar och resten av samhället. Våra föräldrar uppskattar att vi är med i gruppen. När de hamnar i konflikt med andra brukar de be oss om råd, säger Niyonshuti.

– Men våra möten handlar även om lära sig tänka kritiskt och kunna kommunicera. Jag tror att en bidragande orsak till folkmordet var att majoriteten av befolkningen var obildad. De var inte kapabla att diskutera vad som var bäst för Rwandas framtid med varandra, utan lydde blint minsta vink från deras ledare, säger Kagame.

Inga fler hutuer och tutsier
Ungdomarna ser ljust på framtiden och citerar ofta regeringens slogan att ”Rwanda kommer att vara ett paradis 2020”. Försoningsprocessen ser de mer eller mindre som avslutad.

klass

barndebatterar

– Jag tror att 98 procent av Rwandas befolkning har försonats, säger Kagame.

– Hutuer och tutsier har börjat gifta sig, bli vänner och slutat tänka på etnicitet, säger Niyonshuti.

Mötet avlutas med att jag får mig en rejäl verbal lusing när jag försöker luska ut vilka av dem som är hutuer och tutsier.

– Vi identifierar oss inte som något annat än rwandier, säger Niyonshuti.

Hon spänner blicken i mig.

– Vi har lärt den äldre generationen att numera finns det bara rwandier i Rwanda. Hutuer och tutsier hör hemma i det förflutna, avslutar hon.

Text: Bengt Sigvardsson Foto: Jesper Klemedsson

Comments