IMG_1508

Nordens Ark – förser naturen med genetisk backup

Nordens Ark är unik i sitt slag. I 25 år har de fött upp utrotningshotade djur och återfört dem till naturen.

Bohuslänska djurparken Nordens Ark är unik i sitt slag i världen. Sedan 1989 har de fött upp utrotningshotade djur och återfört dem till naturen. Följ med Good News Magazine på ett besök till den 25-årsjubilerande parken, där fler än 90 sällsynta arter har ett hem.

IMG_2010

Djurskötaren Emma gömmer kött på olika ställen i det stora hägnet. Innan hon själv går ut kontrollerar hon noggrant slussarna. Snart ska det väldiga kattdjuret släppas ut i hägnet och inga säkerhetsrutiner får brista. Så! Där ser jag den. Amurleoparden med sin vackra fläckiga päls halvspringer smidigt runt bland träden, letar och sniffar. Dess breda tassar möter ljudlöst markens torra lövtäcke.

471O2672-Edit

Amurleoparden är världens mest hotade kattdjur. Enbart 40 individer finns kvar i området kring Amurfloden i Ryssland. På Nordens Ark har två amurleoparder och ytterligare ett stort antal vilda däggdjur, fåglar, amfibier och insekter en fristad. Arter som i det vilda är mycket hotade; på grund av tjuvjakt, brist på bytesdjur eller miljöförstöring. Här finns också ett flertal gamla nordiska lantraser.

Vid första anblick ger Nordens Ark intryck av att vara en vanlig djurpark. Men att hålla en publik verksamhet är bara en liten del av allt denna privata, ideella stiftelse gör. Nordens Ark bedriver avel och uppfödning av utrotningshotade djur för att kunna tillhandahålla ett slags genetisk backup – så att arten ska bevaras och finnas redo att återgå till det vilda. Verksamheten är till stor del förlagd i fält i såväl Sverige som utomlands. Nordens Ark har världsansvar för järven, snöleoparden och skogsrenens avel, och nationellt ansvar för ett antal hotade fågelarter, grönfläckig padda och flera arter av skalbaggar. De håller i forsknings- och utbildningsprojekt och arbetar med att sprida kunskap om biologisk mångfald.

iStock_000016568322Large

Idag ligger ett tunt lager is över bohuslänska Åbyfjorden intill vilken parken är belägen. Skogbeklädda berg klättrar brant mot en isblå himmel och novembersolens gyllene strålar skiner snett genom nakna träd. Min guide är Tom Svensson, press- och it-ansvarig samt parkens fotograf. Good News Magazine-läsare känner honom sedan porträttet i nummer 5/2011, och som krönikör och fotograf i bland annat nummer 11/2013. Tom Svensson har tagit emot vid entrén, handslaget fast och leendet vänligt, och genast styrt vår kosa mot amurtigerhägnet. Han är sprudlande glad – denna dag ska han få tillbringa ute bland de älskade djuren och inte på kontoret.

NA20-122004_1220_132345AA

VÄRLDENS VIKTIGASTE TIGERHONA

Tigerhonan Sparta tronar ovanpå träskjulet som är hennes sovplats om natten. Då hon är född i det vilda är hon oerhört viktig för aveln av nya amurtigrar. Ja, hon är faktiskt den viktigaste amurtigerhonan inom bevarandeprogrammet i världen. Sparta hittades som unge vid en vägkant i Ryssland efter att hennes mor troligen fallit offer för tjuvjakt. När hon kom till Nordens Ark gick hon bara ett visst antal meter fram och tillbaka – lika långt som hennes bur som liten sträckt sig. Här har hon plats att sträcka ut benen. Hägnet är mycket stort, med rejäla klippavsatser, träd, lekytor och gömställen. Precis som alla hägn på Nordens Ark är det anpassat efter djurens välbefinnande, inte för att exponera dem så mycket som möjligt för besökarna.

– Djur är mer intellektuella än folk tror. Att hålla ett djur på en för liten yta är som att spärra in en människa i ett litet rum, utan tv, utan telefon, utan kontakt med omvärlden. Minst lika viktigt som stora hägn är att aktivera dem mentalt, till exempel genom hur de får sin mat, säger Tom Svensson.

Det är måndag idag vilket innebär att skötarna kommer att lägga ut blodspår i hägnet. ”Ett skadat djur”, tänker tigern. På tisdag hittar tigern spillning; ”Någon har varit här.” På onsdag är maten utplacerad någonstans i hägnet, nedgrävd, gömd bland stenar, upphängd i tjock brandslang – vanliga rep bryter tigern av som om det vore sytråd. Så måste tigern kämpa lite för att få mat, inte bara få den serverad.

Han tror att fler parker kommer att följa deras inriktning i framtiden, att arbeta för att bevara, inte bara visa upp djuren. Och han är övertygad att minskande djurbestånd har en chans att öka igen i det vilda.

Sparta vakar lojt över sina tre ulliga tigertonåringar som trängs vid staketet och följer oss nyfiket med blicken. Tom Svensson buffar och gnyr mot tigerungarna, som svarar förtjust med glada morranden. Pälsen glimmar bärnstensgul med svarta ränder. Om de bara visste hur värdefulla de är. Potentiellt sett skulle de tre ungarna redan nu kunna placeras ut i det vilda och föra amurtigerns gener vidare, men i deras naturliga habitat finns det för få bytesdjur i dagsläget och de skulle därför riskera att svälta ihjäl. Istället kommer de att skickas till andra parker. Ungarnas pappa Boyan kommer oss till mötes. Det jag bara kunnat ana från naturprogrammen på TV blir plötsligt väldigt påtagligt. Han är en bjässe. Stor som en ponny men ännu ej fullvuxen. Jag fylls av vördnad inför detta vackra, mäktiga djur.

– När han har varit sövd har jag provat att lyfta hans tass. Den är så tung att jag inte kan göra det med en hand, berättar Tom Svensson.

1525366_10151869754537918_1139955304_n

ETT FÅTAL KVAR PÅ HELA JORDEN

Vi går vidare genom parken. Besökarna är få idag, långt från sommarens flera tusen om dagen. Djuren här är utvalda just för att de är anpassade till ett svenskt klimat och de verkar trivas i dagens torra, vindstilla luft. Se där, det himalayanska skruvhornsfåret som obrytt balanserar på en vertikal bergssida. Eller där, den storörade manvargen som på gängliga ben kastar nyfikna blickar mot Tom Svenssons nyckelknippa som för den ser ut som en rolig leksak. Och där, där retar kraxande skator det stora kattdjuret snöleoparden, vars tre fluffiga ungar lapar sol på en klippavsats, deras fläckiga päls ett nästan perfekt kamouflage mot bohusgraniten.

I ett hägn traskar tre små björnliknande järvar kvickt omkring, med djupsvart päls och långa svansar. Av järven finns 450 stycken kvar i det vilda i Sverige. Det är Tom Svenssons favoritdjur.

_MG_1629

– Så smart, så lekfull, så begåvad. Den klättrar bra, simmar bra, gräver bra. De har oförtjänt fått rykte om att vara blodtörstiga då de på en och samma gång dödar byten som ska räcka ett helt år, som de sen styckar upp och gräver ner. När de gått fram i en renhjord ser det ut som rena blodbadet. Men tänk dig själv om det du handlade en enda gång på Ica skulle räcka ett helt år. Du skulle få fylla en hel kundvagn.

Det är svårt att ta in att av just dessa djur vi ser bara finns ett fåtal kvar. På hela jorden. Att träffa dem i det vilda vore nästintill omöjligt. En vitryggig hackspett pickar här ihärdigt på en trädstam i sitt hägn. Av denna art finns bara två häckande vilda par kvar i hela Sverige. En hissnande siffra. Just nu är aveln av denna hackspett ett av Nordens Arks främsta projekt. Det kommer att ta tid för fågeln att återfå sitt fäste, troligen uppemot 30 år, och ett enda par behöver 200 hektar till sitt revir. Men den vitryggiga hackspetten är en nyckelart. Räddas den så räddas tusen andra djur- och växtarter inom samma område: örter, mossor, insekter, andra fåglar … Om en viktig art däremot dör ut rubbas hela den biologiska balansen.

Men om viljan finns, så går det att rädda utrotningshotade djur. Det har gjorts med pilgrimsfalken. Den smäckra fågeln möter oss med pigg blick och flygövningar i sitt hägn.

– 1976 fanns inte ett enda reproducerande par pilgrimsfalkar kvar i Sverige på grund av miljögifter. Idag är det dags att avsluta återplanteringsprojektet, berättar Tom Svensson.

Detta tack vare ett långsiktigt och intensivt arbete med utplantering av ungar som framför allt Naturskyddsföreningen drivit. Runt 200 av ungarna har kommit från Nordens Ark. Likaså är berguven, som plirar från en klippavsats i hägnet bredvid, en framgångssaga. Arten är på väg tillbaka.

– Det är en magisk känsla att fånga in en unge i en låda, och att veta att nästa gång den lådan öppnas så är ungen fri. Det är den absolut bästa känslan, att vi verkligen tillför något i vårt arbete, säger Tom Svensson.

Han tror att fler parker kommer att följa deras inriktning i framtiden, att arbeta för att bevara, inte bara visa upp djuren. Och han är övertygad att minskande djurbestånd har en chans att öka igen i det vilda.

– I Europa har många sviktande siffror stagnerat och är på väg att vända upp. Det kan det göra i resten av världen också, men vi har tidsfaktorn emot oss. Men du måste med en dåres envishet fortsätta kämpa, att ge upp är det enda vi inte får göra, säger Tom Svensson.

FÖR ARTENS BEVARANDE

Om man kämpar för en arts bevarande måste det ibland fattas obekväma beslut. Just idag är detta smärtsamt aktuellt. Varghägnet är helt tomt. Bara några veckor tidigare tog parken beslutet att avliva sina vargar. Sedan länge har det funnits ett avtal mellan Nordens Ark och Naturvårdsverket att i framtiden sätta ut vargungar i den svenska skogen, med nya friska gener från ryska vargungar. Den vargstam vi har i Sverige idag är kraftigt inavlad och härstammar från blott fem individer som vandrade in i landet på 1970-talet. Om vargstammen över huvud taget ska överleva behövs nytt blod.

Därför bestämdes det att de nya ryska vargarna skulle ta parkens befintliga vargars plats. Det är nämligen omöjligt att sätta in nya vargar i en befintlig flock. Parken har under två års tid försökt omplacera de gamla vargarna, men insåg till slut att det inte skulle gå, och det svåra beslutet att låta vargarna somna in för gott var tvunget att tas. Detta för att arten på sikt ska kunna leva vidare.

Jag tycker att vi har ett ansvar mot kommande generationer att inte utrota djur. Det är ju till exempel självklart för oss att de i Kina ska bevara sina jättepandor.

Christer Larsson var en av dem som startade och byggde upp Nordens Ark. Idag håller han främst i att ta fram förutsättningarna för parkens utsättningsprogram och har även jobbat länge med vargarna.

– Ingen här tycker det är roligt att avliva djur som vi sett sedan de var små. Men vi jobbar inte med individer utan för att göra nytta för en art ute i naturen, säger Christer Larsson.

Om vargen ens ska finnas i Sverige är i dagsläget en brinnande aktuell fråga, som river upp stora reaktioner både hos dem som vill bevara vargen och dem som helst vill se den försvunnen. Jag frågar Christer Larsson varför han tycker att vi behöver vargen i Sverige.

– Det är klart vi kan vara utan varg. Vi kan vara utan älgar, rådjur och skator också. Så fort ett djur ställer till med problem kan vi skjuta bort det, replikerar han och provocerar medvetet.

Egentligen tycker han motsatsen.

– Jag tycker att vi har ett ansvar mot kommande generationer att inte utrota djur. Det är ju till exempel självklart för oss att de i Kina ska bevara sina jättepandor.

Det är mycket som måste klaffa för att en art ska få en chans att återetablera sig i det fria. Det måste finnas tillgång till mat och en gynnsam boendemiljö för djuret, till exempel. Och ibland måste även människan stå tillbaka ett slag. Ett av flera projekt Christer Larsson är involverad i handlar om fjällgåsen. En art som har varit i stort sett utrotad i Europa, men flera miljoner kronor har plöjts in i avelsprogram och utsättning. Ett enda häckningsområde finns kvar i Sverige för fjällgåsen i Lappland. För två år sedan uppgick antalet vilda fjällgäss till 150 stycken. Nu är de nere på 30–40 individer. En av anledningarna till att de minskat är att fiskare åker runt med gummibåtar i det område där fjällgåsen under två månaders tid behöver ro för häckning och för att lära upp sina ungar, berättar Christer Larsson.

– Är det verkligen en mänsklig rättighet att få vara överallt, hela tiden? Vi pratar om allemansrätten, men det borde finnas en allemansskyldighet också, säger Christer Larsson.

25-ÅRSJUBILERANDE PARK

Några dagar efter besöket pratar jag med Nordens Arks VD Lena M Lindén. Hon har varit med sedan starten. Då fick hon i uppdrag att utreda förutsättningarna för parkens etablerande. När hon sedan tillfrågades om att bli VD tvekade hon inte en sekund att tacka ja och lämna de just påbörjade forskarstudierna vid Göteborgs universitet. Hennes främsta jobb är att utveckla parken och dra in 50 miljoner kronor om året för att få parken att gå runt och utvecklas. Djuren gör allt slit värt det.

– När jag tycker det är tungt och sitter på kontoret med papper och siffror, då går jag en vända i parken och möter ögonen på snöleopardhonan, och tänker: ‘Ja, jag måste bara fixa detta.’ Det är inget åtta till fem-jobb, det är en livsstil, säger hon.

Lena M Lindén rustar nu inför parkens 25-årsjubileum. Det ska invigas en ny ekopark, det vill säga ett område som Nordens Ark återställt till en artrik lantbruksmiljö. Det ska också bli fler guidade visningar, en forskarskola ska hållas på området, och två persiska leoparder ska flytta in i ett nyuppfört hägn. Men framför allt vill hon under 2014 föra fram just hur många djur Nordens Ark faktiskt fört ut i det fria under den tid verksamheten funnits – och göra Nordens Ark än mer känt hos allmänheten.

1477474_10151869753117918_1042481546_n

– Nordens Ark är kanske ännu större internationellt än i Sverige. Man ser oss som en förebild för hur en modern park måste arbeta, alltså med en självklar länk till naturen. Vår yttersta målsättning är att uppnå en långsiktigt hållbar population av en hotad art i dess naturliga miljö. De flesta djurparker idag tar sig an bevarandet av några arter, men som jag känner till finns det bara tre parker som är inriktade på bevarandeverksamhet. Det är vi, Durrell Wildlife Park på Jersey och Front Royal i USA.

När hon blickar ytterligare 25 år in i framtiden hoppas hon att samtliga arter på Nordens Ark har en koppling till sin naturliga miljö där ett utbyte av individer sker. I grunden är hon positiv, trots oroväckande larmrapporter om hotade djur och miljöskandaler. Hon ser att medvetenheten är större idag. Men vi måste fortsätta kämpa.

– Finns inte djuren kvar så klarar inte människan sig. Vi lever i symbios. Västvärlden måste ta ett stort ansvar, för om man i tredje världen svälter och inte kan försörja sig kan jag förstå att man slår ihjäl en fasan, även om den är utrotningshotad, för att ens barn ska få mat. Enda sättet att rädda arterna långsiktigt är att se till att lokalbefolkningen klarar sig. Det finns plats för alla människor på jorden men resurserna måste fördelas på ett annorlunda sätt. För kommande generationer måste vi vända trenden.

Efter att jag lagt på telefonluren tänker jag på snöleopardhonan som behagfullt sträckte ut sig i sitt hägn medan hennes ungar lekfullt klättrade i träd och på bergväggar. De var så självklara i sitt varande, så lugnande att följa med blicken, ett naturens konstverk. Om inte de och alla de andra hotade djurarterna ska få finnas på vår jord mister mänskligheten och naturen något helt oersättligt. Så får det inte bli.

//Faktaruta//
Nordens Ark i siffror:

94: Antal arter på anläggningen.
100 000: Så många besök görs på Nordens Ark varje år.
2 000: Ungefärligt antal djur som föddes på anläggningen under det gångna året, bland annat av näshornsgroda, liten panda, vildhäst och manvarg.
215: Så många grönfläckiga paddor satte Nordens Ark ut på Öland 2012.
19: Antal snöleoparder som Nordens Arks doktorand Örjan Johansson försett med GPS-halsband i Mongoliet, för att öka kännedomen om detta djur.
300: Antal hektar som utgör Nordens Ark angränsande ekopark, som med sitt öppna beteslandskap ska gynna den biologiska mångfalden.
18: Antal barnomsorgsplatser som finns på Ur och Skur-förskolan på området.
Källa: Nordens Arks årsredovisning 2012

Text: Lisa Gahnertz Foto: Nordens Ark / Tom Svensson

Comments