bild 3

Han leker världen trygg

O. Fred Donaldson utforskar den ursprungliga leken. Han har lekt med barn, fängelseinterner och vilda djur. Hos samtliga har han funnit samma fredliga lekbeteende.

När O. Fred Donaldson vikarierade på en förskola förändrades hans liv. Han upptäckte mönster i barnens lek som han började utforska. Idag, 40 år senare, har han lekt med allt från gatubarn, gängmedlemmar och fängelseinterner, till tigrar, björnar och vargar – och har sett att samma fredliga lekbeteende finns i alla.

– För barnen var det helt naturligt att leka med vargarna, de lekte precis likadant som när de leker med mig. För de vuxna var det svårare, de var kvar i sina föreställningar om vilka de var, och vilka vargarna var, säger Fred.

O. Fred Donaldson kommer från USA och är fostrad i den akademiska världen till ett vetenskapligt förhållningssätt. Han har en master i kinesiska och en doktorsexamen i geografi och black studies. Men det var när han närmade sig 30 och tröttnade på politiken i universitetsvärlden som han bestämde sig för att låta livet ta en ny riktning. Dessutom fick han sparken då han lät studenterna betygsätta sig själva.

Efter ett år av surfande i Kalifornien insåg han att han behövde skaffa ett jobb och fick ett vikariat på en förskola. Där han till sin egen förvåning sa att han kunde bli speciallärare i lek.

– Det var en titel som inte fanns och jag hade ingen erfarenhet av barn överhuvudtaget. Jag blev bara sittandes som en stor sten i mitten av rummet och visste inte vad jag skulle göra. Det var jätteläskigt, säger Fred.

Det var nämligen aldrig någon konkurrens eller rivalitet i leken. Barnen lekte hela dagarna utan att det någonsin handlade om att vara först eller bäst. Det fanns aldrig någon tävlan.

Men när barnen, som var mellan två och fyra år, vant sig vid Freds annorlunda uppsyn började de klättra på och dra i honom, varpå han drogs in i deras tumlande lekar. Och som den vetenskapsman han är började han på kvällarna att föra anteckningar utifrån det han upplevt.

– Jag började se mönster i deras beteenden, berättar han.

bild 1

Utan konkurrens
Det första mönstret han upptäckte var att barnen hade ett speciellt sätt att använda ögonen på, som för att berätta för varandra att de var redo att leka, och som Fred upplevde förmedlade trygghet. Det andra var att barnen rörde varandra på ett speciellt sätt när de tumlade runt, som att det fanns olika steg av beröring beroende på tilliten mellan barnen. De började med varandras fötter och händer, så småningom vandrade de upp mot resten av kroppen och allra sist kom de till huvudet eller ansiktet. Men det tredje mönstret var svårast för Fred att acceptera.

– Det rubbade hela min värld och var totalt motsatsen till hur jag själv hade levt mitt liv, säger han.

Det var nämligen aldrig någon konkurrens eller rivalitet i leken. Barnen lekte hela dagarna utan att det någonsin handlade om att vara först eller bäst. Det fanns aldrig någon tävlan.

– Kan du tänka dig en värld utan konkurrens? Utan skuld, skam och hämnd? Vad skulle människor syssla med hela dagarna?

Efter ett år i samma barngrupp bestämde han sig för att utforska beteendet mer, han ville ta reda på om det även fanns bland andra barn. Så från den privata förskolan i Kalifornien åkte Fred till det han tyckte var motsatsen: Tijuana i Mexiko för att leka med gatubarn. Utan någon större plan hittade han en park där barnen hängde med varandra.

– Och så gjorde jag så här, säger han, och tar plötsligt sin relativt stora kroppshydda och går ner på alla fyra och lufsar runt som en stor björn.

Resultatet? En samling barn och ungdomar mellan åtta och tjugo år hoppade på honom och började leka, under och över och hit och dit. Precis som barnen på förskolan.

– Men det här var ju barn som var uppvuxna med våld. Dessutom var de mycket äldre, och jag var en gringo för dem, någon som de vanligtvis slog ner eller stal från.

Förbryllad åkte han tillbaka till USA och lekte nu med alla barn han kunde hitta. Barn med särskilda behov som schizofreni, Downs syndrom och autism och till och med beväpnade gängmedlemmar.

– Alla lekte på samma sätt. Mycket forskning säger att till exempel barn med autism inte sysslar med social lek, men med mig hade de samma lekmönster som alla andra. Jag säger inte ett ord, jag bara dyker upp, och vi leker.

Jag gjorde samma sak som många föräldrar gör. Jag gav dubbla budskap. Att gå ner på marken betyder att jag vill leka, men att vara spänd signalerar att jag inte leker. Det blir väldigt förvirrande.

Leker med vargar
Okej. Han var på det klara med att samma beteende fanns i alla barn och började nu leka med tanken att det här kanske var ett mönster som var större än barn, större än människor överhuvudtaget.

– Tänk om det här sättet att mötas på, fritt från konkurrens, rädsla och rivalitet, kunde vara något som fanns grundläggande i allt liv?

Fred visste vad han måste göra. Det var dags att leka med djuren. Han kom i kontakt med ägaren till ett stort vargreservat och Fred berättade att han hade en teori om att det fanns en sorts grund av kärlek och vänlighet i allt levande och att han ville testa detta. Ägaren gav honom tillstånd på två premisser: Fred fick inte skada vargarna. Och vad som än hände med Fred var hans eget problem.

Den första tiden med vargarna tillbringade han utanför stängslet där han sträckte in händerna och bara var närvarande med djuren. Men efter två veckor var det dags att gå in. Han kröp ner på marken, visade med ögonen att han var redo, och hela flocken hoppade på honom och började leka.

Men plötsligt blev Fred spänd i axlarna och alfahannen tog genast tag med sina käkar runt Freds huvud och slängde honom mot marken, varpå alla vargar backade. Fred släppte spänningen ögonblickligen, vargen släppte sitt grepp och leken fortsatte. När Fred kom ut insåg han sitt misstag.

– Jag gjorde samma sak som många föräldrar gör. Jag gav dubbla budskap. Att gå ner på marken betyder att jag vill leka, men att vara spänd signalerar att jag inte leker. Det blir väldigt förvirrande.

Alfahannens uppdrag är att hålla flocken trygg, så han behövde kontrollera Fred tills han bara gav ett budskap.

– Hela du måste ge exakt samma meddelande när du leker, säger han. Här lärde jag mig hur viktigt det är.

Under tio år lekte Fred med vargarna i reservatet, och de lekte exakt likadant som barnen. Han tog även med sig en grupp barn som han lekt med sedan de var bebisar – och de lekte med vargarna precis som de lekte med Fred.

Många resdagar
Sedan dess har Fred lekt med i princip alla slags djur och människor. Med björnar, tigrar, valar, babianer och älgar. Med interner i fängelser, patienter med psykisk ohälsa, människor som varit utsatta för övergrepp eller trauman, företagsledare, cancerpatienter och oändligt många barn världen över.

För att sammanfatta det han har lärt sig har han myntat begreppet Original Play (ursprunglig lek, på svenska), startat program där han utbildar andra i leken och hur de kan vara fredszoner för barn – och skrivit den Pulitzer nominerade boken Playing by heart – the vision and practice of belonging.

Resdagarna är många. Vardagslivet pendlar mellan Polen och Stockholm, och några månader om året i San Diego där han har sina vuxna barn. Däremellan tillbringar han nästan varje fredag till måndag någon annanstans i världen för att hålla workshops och leka i en skola.

bild 2

”När vi leker är vi alla samma”
När man tränar leken kan det ofta påminna om djurungars lek, som björnungar som tumlar runt med varandra. Och för Fred, eller den som praktiserar leken, handlar det om att möta varje individ med samma kärlek och mjuka sätt, oavsett vilket beteende som kommer emot dem. Därigenom visar leken att vi är trygga och älskade, och värda den kärleken, oberoende av vem vi är, vad vi gjort eller gör.

– Det krävs mycket träning för att inte sätta människor, eller djur, i kategorier och jag har verkligen lärt mig genom mina misstag, säger han.

För att leken ska fungera måste man bortse från alla idéer man har om sig själv: inget ”du är barn, jag är vuxen”, ”du är fattig, jag är rik”. Eller som fallet med vargarna och de vuxna: ”du är varg, jag är människa”.

– ’Lek är när vi vet att vi inte är olika varandra’, var det en liten pojke som sa till mig. Det är därför jag kan leka i en moské med muslimska män och kvinnor på samma gång, berättar han. När vi leker är vi alla samma.

Han fortsätter berätta om ett fängelse i Sydafrika, där fångarna själva påpekade för honom att de var mördare, våldtäktsmän och rånare, och hur farligt det var för honom att vara där.

”Jag bryr mig inte”, säger Fred då och rycker på axlarna. Och utan flera ord tumlar de runt tillsammans.

– När jag kliver ur mina kategorier ger jag dem en möjlighet att göra detsamma. När jag är trygg är de trygga. Då finns det ingen kamp.

Skillnad på kulturell och ursprunglig lek
Många förknippar lek med sporter av olika slag eller andra lekar där samhället tillhandahåller barnen verktyg. Lek som ofta handlar om att vara bäst, snabbast eller att utmärka sig själv. Lekar som ger beröm om man ”lyckas” med något, eller skam om man inte gör det, alltså är man ständigt i någon sorts tävlan.

– Den leken är något vi lär oss och som är olika beroende på kultur och social status. Den ursprungliga leken är något som finns inneboende i oss alla från början och bygger på tillit, samhörighet och kärlek. Det är vårt naturliga sätt att vara.

Fred har använt sig av leken för att ta sig in i kåkstäder i Sydafrika och skriver just nu på ett förslag om att använda samma principer i Jordanien för att leka med syriska och palestinska flyktingar.

– Jag kan inte gå in i ett flyktingläger och säga att jag är en högutbildad amerikan och här för att hjälpa er. Men när jag kommer krypandes på knä, och barnen börjar leka med mig, då får jag även föräldrarna med mig, säger han och fortsätter:

– Kontakt skapas, bortom ord och kulturella skillnader. Och en värld där vi är i kontakt är en trygg värld.

Fred har lekt med gängmedlemmar som tidigare haft ett reflexmässigt beteende att börja slåss då någon bara nuddat dem.

– Men har de rullat runt på en matta med varandra så förändrar det hela konceptet de har av beröring. De lär sig att de är trygga och hur de själv kan göra för att stanna i trygghet, utan att behöva skada någon annan.
Som gängledaren som började gråta av lättnad då han insåg att han inte behövde slåss mer. ”Jag visste inte att jag hade ett val”, sa han.

Med barnen som lärare
För Fred har förhållningssättet i den ursprungliga leken blivit ett sätt att leva och är integrerat i allt han gör. Barnen är hans lärare och han poängterar att alla de stora: Jesus, Buddha, Gandhi, har sagt att vi ska vara som barn, men att vi inte har lyssnat.

– Vi värdesätter inte barn i vår kultur och det tog flera år innan jag vågade berätta för någon vuxen vad jag sysslade med. Men leken handlar om att vara på barnens nivå och lära av dem. De är experterna. De vet hur man skapar fred på jorden, säger han, och tillägger:

– De talar inte om det för dig, men de visar.

Text: Sophy Elevall Foto: Maria Macri

Comments