rullstol-17

Rullstolar till folket – GNM nr 9

En rullstolsfabrik i Guatemala ger människor med funktionsnedsättning möjlighet till en värdig tillvaro. Det handlar om hjälp till självhjälp. På så sätt tänds tusentals hopp varje år.

I Guatemala saknar många rörelsehindrade hjälpmedel för att ta sig runt. Livet blir då en mardröm. För att ge människor möjlighet till en värdig tillvaro startades därför en rullstolsfabrik. Här arbetar människor som själva har en funktionsnedsättning. Det handlar om hjälp till självhjälp. På så sätt tänds tusentals hopp varje år.

Här finns många hinder, men de kan alla överkommas, konstaterar Gustavo.

Inträngd mellan tre vulkaner – varav den ena aktiv – är det svårt att bortse från den imponerande inramningen av Antigua Guatemala, ett samhälle som ståtar med en bländade geografi  och med ett intresseväckande förflutet. En gång i tiden var denna stad ett nav i den Nya Världen. Härifrån styrde spanjorerna stora delar av Centralamerika i över två hundra år. Idag vittnar dock de pittoreska fasaderna, kullerstensgatorna och 1600-tals kyrkorna om en svunnen tid. Efter två ödeläggande jordbävningar 1773 flyttades huvudstaden nämligen härifrån till Guatemala City. Därmed förpassades Antigua, som staden kort och gott benämns, till att bli en välbesökt turistort.

Det tar inte många minuter med taxi i riktning mot rullstolsfabriken Refugio de Esperanza innan stadens välvårdade centrum och polerade yta, ersätts av rödfärgade och dammiga jordvägar. Vattenhålen fungerar närmast som utsmyckning. Guatemala har en av världens mest skeva inkomstfördelningar, något som också sätter sina spår på infrastrukturen.

På en folktom bakgata, bakom en mur som vaktas av en skällande hund, ligger fabriken. Dörrarna smäller igen med en duns och följs av gnisslet från gångjärnen. Gustavo Adolfo Vasquez, 46, är en av dem som från sin rullstol tillverkar rullstolar till människor som befunnit sig i samma situation som honom själv. På Refugio de Esperanza, som inte drivs med ett vinstintresse men med stort engagemang, jobbar 21 personer varav 18 med funktionsnedsättningar.

– Här finns många hinder, men de kan alla överkommas, konstaterar Gustavo.

Fabriken går runt genom att allt råmaterial skänks från USA genom organisationen Hope Haven. Väl på plats sågar, syr och styr de anställda sedan ihop allt. Lönen till arbetarna införskaffas genom försäljningar av rullstolar till organisationer samt genom samarbeten med företag och församlingar. Ännu har statens intresse visat sig vara svalt – förra året beställdes förvisso 500 stycken rullstolar, men den nyvalda presidenten Otto Pérez Molina har gjort kampen mot kriminaliteten till huvudnummer och prioriterat bort de sociala programmen.

I lagerbyggnaden pågår arbetet för fullt. Ljudvolymen är hög och överallt står färdigmonterade rullstolar som snart ska delas ut till behövande barn: mellan 100 och150 stolar distribueras per månad. Behoven är stora i Guatemala. Exakta siffror på efterfrågan är dock svåra att fastställa eftersom statistiken är undermålig. Men runt 55 000 människor beräknas vara i akut behov av en rullstol för att bli mobila. Dessutom finns problemet med att människor – kanske upp till åtta av tio – inte har en rullstol som är lämpad för brukarens behov. Många barn tvingas till exempel vänja sig vid en rullstol för vuxna.

– Jag känner mig väldigt speciell, utvald, som får hjälpa barn som annars inte hade haft många chanser i livet. Jag är tacksam för att jag hamnade i rullstol. Det fanns en mening med det här, säger Gustavo, som förutom att arbeta på fabriken också är en eldsjäl – tränare i rullstolsbasket, bland annat för Guatemalas herr- och damlandslag.

Gustavo, som i sin ungdom fick en allvarlig infektion i ryggmärgen, har kommit att bli något av fabrikens filosof. Han pratar om behovet av att respektera sig själv, och att på så sätt utmana fördomar och förutfattade meningar.

– Som barn lär man sig att skämmas för sitt handikapp. Folk uppmanade mig att dölja mina ben, men jag är stolt över min kropp och jag trivs i shorts. Först när man älskar sig själv, kan man också bli älskad av andra, konstaterar han.

När halva arbetsdagen gått blir det lunchrast och de anställda passar på att samlas på fabriksgården för dagens omgång av basket. Det blir ett gäng intensiva minuter under korgen. Paulina Atz, 42, är en av de som spelar och agerar klippa i försvaret.

– Våra ben håller inte för mycket, men våra hjärtan och vårt sinne är härdat. Med lite uppfinningsrikedom kan vi göra allt som gående människor kan, säger hon när matchen är över och hon torkat bort svetten från pannan.

Paulina återgår till sin uppgift – att montera ihop rullstolar. Medan hon sätter fast reflexer, armstöd, matbord och vrider åt skruvar på chassit, berättar hon sin historia. Född och uppvuxen i en liten by på landsbygden drabbades hon av polio som barn. Hennes liv förpassades till hemmet. För att förflytta sig drog hon sig fram på marken och för att hon skulle kunna transportera sig längre sträckor behövde familjen hyra en häst, något som ekonomin väldigt sällan tillät.

Precis som majoriteten av människorna i hennes situation fick hon aldrig möjlighet att gå i skolan. Diskriminering mot människor med rörelsehinder är ett allvarligt problem som förstärks av den extrema fattigdom som kommit att bli vardag i Guatemala. Först vid 13 års ålder, genom en kyrka, fick Paulina tillgång till en rullstol.

– Det var bara det att rullstolen inte gick att använda på jordvägarna där hemma. Så jag hade fortfarande svårt att komma ut ur hemmet, berättar Paulina och fortsätter:

– Jag var väldigt ensam som barn. Att se de andra gå ut och ha kul gjorde ont och det har gett men för livet. Än idag är jag en introvert person.

Många gånger som ung tänkte hon att det vore bättre att försvinna, att dra sig ur familjen. Men en symaskin som familjen fått av en morbror tillät Paulina att i alla fall sluta se sig själv som en ekonomisk börda. Som väverska jobbade hon från tidig morgon till sen kväll i över 20 år. Det är mot denna bakgrund som Paulina beskriver det som en historisk vändning när hon för fyra år sedan flyttade till Antigua och började jobba på rullstolsfabriken.

Våra ben håller inte för mycket, men våra hjärtan och vårt sinne är härdat. Med lite uppfinningsrikedom kan vi göra allt som gående människor kan.

Förutom en meningsfull sysselsättning med en lön som tillät henne att bidra till familjens ekonomi där hemma, fick hon snart nya vänner. Lyckan kulminerade när hon blev kär och gifte sig med sin livskamrat – en person som är gående.

– Det finns många fördomar. Folk frågar honom vad han gör med mig och har svårt att förstå att han älskar mig som jag är, berättar Paulina och fortsätter efter en aningens tvekan:

– Vi vet inte om jag kan bli med barn, men annars så får vi helt enkelt adoptera.

Det blir dags att ta farväl. Rullstolsfabrikens tjutande dörr stängs igen samtidigt som eftermiddagen övergått till tidig kväll. Ännu är temperaturen behaglig i den eviga vårens land som Guatemala beskrivs som.

I Antiguas utkanter bor Julieta Fajardo och Fransisco Garcia i ett enkelt hem. Gränderna i bostadsområdet är små och invånarna här lever tätt inpå varandra.

– Stig in, stig in, säger Julieta och Fransisco i kör samtidigt som de uppmanar besökarna att ducka för kläderna som hänger på tork utanför. Parallellt plockar de bort saxar och tyger från vardagsrumsbordet – hemmet fungerar nämligen också som ett skrädderi.

Familjens två söner – Javier, som är en inbiten Real Madrid anhängare, och Tito, som hejar på Barcelona, hälsar artigt innan de försvinner tillbaka till sitt lego, sina pennor och ritblock. Ilse Caballeros som är koordinator på rullstolsfabriken tar till orda. Det visar sig att bröderna har fötts med en genetisk sjukdom som gör att deras muskler vid 10-års ålder försvagas till den grad att det blir svårt att röra sig överhuvudtaget. Vid 20-års ålder kommer kroppen med stor sannolikhet ge upp helt.

Storebrodern Javier, som snart är elva, fick för en tid sedan en rullstol. Han kommer dock inom kort att behöva en elektrisk rullstol som han kan driva genom små handledsrörelser, något som Ilse lovar att de ska hjälpa familjen med.

– Då kommer jag kunna skjutsa dig till skolan, skämtar Javier med lillbrorsan.

Samtalet tar fart över huvudet på killarna när detaljer ska avklaras. Tillsynes oberörda fortsätter bröderna rita och bygga med sitt lego. Mamma Julieta beskriver att man har varit motvilliga till att ta be om mer hjälp. Att acceptera sjukdomens framfart har helt enkelt varit för jobbigt. Men nu har det alltså blivit dags.

Utanför köksfönstret leker kusinen Estrella, 9, tillsammans med sin lillasyster och grannflickan. Även Estrella har fötts med en genetisk sjukdom som försämrat hennes rörelseförmåga. Till skolan tar hon sig därför i rullstol, men här hemma är det enklare att stödja sig på en krycka när hon leker med sina dockor.

– Vi klär på dem, kammar deras hår och låter dem bli kära, förklarar Estrella konceptet.

Den allvarsamma stämningen inne bland de vuxna är som förbytt på gården. Skratt varvas med viskningar och fniss. De tre tjejerna förklarar i mun på varandra att de faktiskt är bästisar och att de i framtiden ska jobba ihop, även om de inte vet med vad. Pappa Fransisco som behöver ta en paus från vuxensamtalet där inne, stiger ut på gården. Han tar ett par stora andetag av frisk luft och kisar mot horisonten. Ett leende mot tjejerna besvaras genom en kram från brorsdottern. Det behövde han.

– Det finns mycket diskriminering i vårt land. Ibland när det ställs till med familjefester blir vi inte inbjudna. De kanske skäms för att vi har barn som är speciellt underbara, säger han och fortsätter i nästa mening:

– Man kan inte annat än rycka på axlarna och försöka komma ihåg att det trots allt finns många människor som hjälper till.
Text: Leandro Schclarek Mulinari    Foto: Jesper Klemedsson

Comments