biosphere-6

Människan och biosfär i balans – GNM Nr 5

Med biosfärprogrammet vill Unesco inte bara bevara områden med hög biologisk mångfald – människan är en central del i arbetet.

Med biosfärprogrammet vill Unesco inte bara bevara områden med hög biologisk mångfald – människan är en central del i arbetet. Följ med till biosfärområdet Vänerskärgården med Kinnekulle. Där ska lokalbefolkningens egna engagemang för en hållbar utveckling stå i centrum.

Det tunna skikt på jordskorpan som hyser biologiskt liv kallas biosfären. Vi är alla en del av den; människor, djur, växter. Vid det övergivna stenbrottet Gröneskog, beläget högt uppe på Kinnekulles topp, tycks detta skikt mer påtagligt än på andra platser. Hundratals händer och redskap har här genom tiderna brutit stora block av den fina kalkstenen, naggat jordskorpan. Stenblock ligger slängda huller om buller. På vissa ställen syns berget flera meter i genomskärning, rakt ner i marken. Ändå har bara en bråkdel av det femtio meter tjocka kalkstenslagret naggats. Ovanpå berget klamrar sig granar fast på en tunn jordmån. Det är tyst sånär som på vindens susande i trädtopparna. En korp flyger förbi ovanför. För en kort stund är det enda som hörs det torra ljudet av vingslag.

Ett par kilometer rakt ner från Gröneskogs stenbrott vid bergets fot invid den väldiga Vänern ligger Råbäcks hamn. En naturskön del av den mäktiga Vänerskärgården. Grovt tillyxade stenblock kantar vattenbrynet i hamnen. I vissa av dem syns avtrycken av fossil, för evigt dömda att blicka ut över sjöns oändliga horisont.

Höstvindarna viner in från sjön. Himlen är stålgrå och tung. Turistbussarna som sommartid trängs på vägen upp mot Kinnekulles utsiktstorn och restaurangen där, är nu blott ett minne. Det är sista dagen i oktober. På tv och i tidningar har några dagar tidigare nyheten dominerat att jordens befolkning nu uppgått till sju miljarder. Det är en svindlande siffra. Sju miljarder människor som ska samsas om jordens resurser. Redan nu sägs det behövas två jordklot om några decennier för att tillgodose allas våra behov. Det är en ekvation som inte går ihop.

Människans inblandning är något som länge gynnat den speciella artrikedomen på Kinnekulles alvarmarker. Tusentals år av betande boskap har hållit kalkstenshällar och ängar fria från gräs och buskar för de ljusälskande djur och växter som trivs där.

Det står mer än uppenbart att vi kommer att behöva arbeta tillsammans för att bevara vårt jordklot. Unesco har med de så kallade biosfärområdena tagit ett initiativ för att bevara den biologiska mångfalden. Inom biosfärområdena ses människans samspel med naturen som en förutsättning för att skapa hållbar utveckling. Men låt oss ta det från början.

Involverar lokalbefolkningen

För 40 år sedan utsåg FN-organet Unesco de första biosfärområdena. Idag finns de i 114 länder. Från Mount Kenyas isklädda sluttningar, Gobiöknens vidsträckta, heta vidder och Orinoco-deltats djupa, frodiga regnskog. Till Sveriges Vänerskärgården med Kinnekulle.

Från början var tanken att platser med högt biologiskt värde skulle fredas och bevaras för forskning på djur och natur. Sedan 1995 har Unesco uppdaterat stadgarna. Nu ska biosfärområdena även verka för att involvera och engagera lokalbefolkningen. Detta enligt det så kallade MAB-programmet, Man and the Biosphere, ungefär ”människan och biosfären”. Kort och gott, inte bara beslutsfattare inom kommunen eller en handfull forskare ska arbeta för att främja den biologiska mångfalden. Även du och jag ska vara involverade i arbetet och i de beslut som fattas.

Hans Höglund, som sitter i svenska Unesco-rådets kansli förklarar MAB-programmet.

– Det är lätt att tänka att programmet handlar om ett framträdande naturområde som ska skyddas, men det får inte vara ett folktomt område. Det kan egentligen lika gärna handla om en stad. Det heter ”man and the biosphere”, och det handlar om att hitta formen för hur människa och biosfären ska samverka på ett bra sätt så att det finns en balans. Då är det centralt att de människor som berörs, och bor i områdena, faktiskt känner till att området finns och kan ta del av arbetet. Annars faller ju ”the man” bort, säger Hans Höglund.

Just samverkan är det väsentliga i biosfärområdena. Syftet med dem är inte att vara naturskyddsområden, det har vi redan andra instanser som sköter i samhället. De ska istället vara ett slags modellområden. Fungera som goda förebilder på hur människan kan arbeta på ett lokalt plan för en hållbar samhällsutveckling. I biosfärområdet Vänerskärgården med Kinnekulle är exemplen flera på hur detta kan göras. Från bönderna som låter sina kossor och får beta på mark som måste hållas fri från högt gräs för att rödlistade blommor ska kunna växa där, till siklöjefisket som vi ska återkomma till lite senare.

500 miljoner år gammalt

Med 19 naturreservat och en hög biologisk mångfald är det inte konstigt att Unesco fastnade för området Vänerskärgården med Kinnekulle. Sedan sommaren 2010 är detta ett av Unescos 580 biosfärområden. Det är en säregen plats, formad av specifika geologiska förutsättningar och människans avtryck i det tusentals år gamla kulturlandskapet – därom vittnar inte minst runstenar, hällristningar och Sveriges allra första biskopssäte, Husaby kyrka.

Det 500 miljoner år gamla platåberget Kinnekulle hyser en stor artrikedom. Med en tunn jordmån ovanpå kalkstenen finns här naturtypen alvar, som runt hela jorden bara återfinns på Öland, Gotland, vissa ställen i Falbygden och i Estland. Det är en speciell och krävande biotop, särskilt utsatt för torka och översvämningar. Men det har gjort den biologiska mångfalden unik. Vissa växter är beroende av alvarets miljö för att överleva.

Vi märker inte så mycket av det när vi färdas genom det höstiga landskapet där naturen sakta går till ro, exploderar i de sista eldiga färgerna innan träd och kullar ska svepas in i vinterns vita nyanser. Men häromkring vilar frön och rötter som nästa år ska skjuta upp ur jorden. Som rariteten kalkbräken, en ormbunke med mattgrön skiva och svag doft av apelsin. Eller den lilla oansenliga blomman kalknarv med små, vita kronblad. Den växer här och på Gotland – de enda platserna i hela världen.

Stor artrikedom

Många insekter här är knutna till att leva på och av en särskild växt, och ju större utbud av blommor, desto rikare insektsliv. Som den svartbenta sköldbaggen som lever hos den stolta gulblommiga krisslan. Och med det rika insektslivet kommer fåglarna som livnär sig på dem – gulsparv, törnskata, stenskvätta.

Människans inblandning är något som länge gynnat den speciella artrikedomen på Kinnekulles alvarmarker. Tusentals år av betande boskap har hållit kalkstenshällar och ängar fria från gräs och buskar för de ljusälskande djur och växter som trivs där.

– I markerna på kalkstenslagret är betet förutsättningen för att de här växterna ska kunna fortsätta leva. Annars konkurrerar andra växter ut dem och på lång sikt utan bete skulle vegetationen bli enahanda, med stora gräs och hundkex, berättar Birgitta Gärdefors, kommunekolog i Lidköping.

Birgitta Gärdefors visar oss till en ståtlig ekhage på Kinnekulle. Området är känt för sina ekar, vissa så gamla som 500-600 år. De står kvar i närheten av gamla herrgårdar, för förr var ekar kronans egendom. De fick endast huggas ner för att bli till konungens skepp. Idag är de gamla ekarna, som sträcker sina tjocka, knotiga fingrar mot hösthimlen, värdefulla av annan anledning. De är hemvist åt flera sällsynta organismer, som läderbaggen och den sällsynta skeppsvarvflugan, en skalbagge som idag bara finns på ett fåtal platser i Sverige.
Ekoturism och biosfärguider

Märta Gustafsson tar emot i sitt hus på höjden av Kinnekulle, en kort bit från det gamla stenbrottet Gröneskog. Doften av nybryggt te och kanelbullar, den blånande Vänern glittrande långt nedanför skogssluttningar och ängsmarker genom köksfönstret. Märta Gustafssons kärlek till Kinnekulle är påtaglig. ”En magisk plats”, kallar hon den, och återkommer gång på gång till det engagemang som finns i området, hur det är en smältdegel för kreativa människor. Hon är en av dem som är starkt engagerade i biosfärområdessatsningen.

Med nystartade företaget Kreativt avstamp har Märta just blivit en del av biosfärområdets satsning på ekoturism. Biosfärområden lockar till sig nya besökare som vill uppleva de höga biologiska värdena. Det har man kunnat se internationellt med andra biosfärområden. Därför är planen från början att besöksnäringen ska anpassas till att bli ekologiskt hållbar.

Genom workshops och möten, där aktörer som lokaltrafiken, Vägverket och kommunen deltog, och där även alla intresserade lokalboende bjöds in, har ekoturismsatsningen formats. Det var på en sådan workshop Märta beslutade sig för att ändra bana i yrkeslivet. Hon trivdes visserligen på sitt jobb i Göteborg, men att pendla varje vecka var slitsamt. Med Kreativt avstamp kommer hon att hålla kurser för företag och privatpersoner i samarbete med kreatörer från området. Silversmide, drejande och tai chi är sådant som kommer stå på programmet. Och så vill hon hålla miljöutbildningar för företag. Hennes tio veckor gamla dotter ska bara bli lite större först, innan Märta kan sätta igång med företaget på allvar.


Biosfärguider

Hon är också en av ett tjugotal biosfärguider och biosfärambassadörer som utbildats i området. Deras uppgifter är att sprida kunskap om området, till exempel genom guidade turer eller föreläsningar. Själv tror hon att denna satsning kan öka förståelsen för djur och natur.

– Jag har hållit i några turer där jag berättar om området. Innan jag blev biosfärguide kunde jag störa mig jättemycket på området här borta vid stenbrottet. Det var så mycket mörk och trist barrskog. Men nu när jag lärt mig att det är viktigt att granen finns på kalkstenen för att skapa en miljö där ett visst antal rödlistade arter kan överleva, så tycker jag helt plötsligt att det är vackert. Man får andra glasögon. Den möjligheten vill jag ge andra, att se saker i ett nytt ljus och få kunskap.

Dottern vaknar från förmiddagsslummern i hängvaggan i köket. Märta lyfter upp sin bebis i famnen och snusar henne i nacken.

– Jag har alltid funderat över hur människor kan bete sig som de gör mot naturen när de har barn, nu är det ännu mer ofattbart. Att bo här i biosfärsområdet känns bra, man är del i ett positivt arbete.

Ökad stolthet och identitet

Biosfärområdet Vänerskärgården Kinnekulles fokus på att involvera de boende i området i arbetet med att skapa ett hållbart samhälle har lett till ökad kommunikation och förståelse sinsemellan. Det ser Johanna MacTaggart, koordinator för området, som en positiv spin off-effekt av arbetet här. De workshops och det enande arbetet som pågått har helt enkelt öppnat för dialog mellan grupper som annars inte skulle mötas.

Johanna MacTaggart leder även det nationella arbetet med MAB-programmet i Sverige; coachar andra områden som redan är eller kandiderar till att bli biosfärområden, bygger nätverk mellan dem och är Sveriges representant i den internationella styrelsen för MAB-programmet. Jobbresorna och mötena blir många, och hon har tid för en telefonintervju först efter arbetstid när höstmörkret hunnit lägga sig utanför husen. Vad tycker hon, som ägnar så mycket av sin tid åt arbetet med Sveriges biosfärområden, är deras viktigaste aspekt?

– Biosfärområdets uppgift är att hela tiden försöka tillföra hållbarhetsaspekten i samhället och göra den till en utvecklingskraft. För mig finns inget annat alternativ. Om vi ska bli ett framgångsrikt samhälle så måste vi tänka på ett hållbart sätt, sett till både den ekologiska och den sociala aspekten. Biosfärområdena är inte ett nytt skyddsinstrument, där har vi till exempel redan naturreservaten. De är till för att skapa en kunskap och förståelse kring varför platsen är skyddad. Det leder till ökad stolthet och identitet i området, vilket jag tror är det viktigaste med biosfärområdena.

Ökar förståelsen för djur och natur i och med projektet?

– Vi har en lång väg kvar, det tror jag. Det vi måste jobba med är att få samhällena som helhet att förstå att den biologiska mångfalden är en del av de resurser vi har och tar för givet, som rent vatten, skog … Om jag generaliserar finner jag att det är lättare för mig att få gehör om jag pratar om ekosystemtjänster än om jag pratar om läderbaggen eller eken eller orkidén. Alltså detta att se sin egen och samhällets roll för naturen som man bor och verkar i, säger Johanna MacTaggart.

– Jag tror att biosfärområdena globalt har ett stort syfte att visa och demonstrera goda exempel på hur man kan bidra till att lösa frågor som rör miljöproblem. Att bli ett biosfärområde, det är inget magiskt trollslag som gör att man är världsbäst på allting, är superclean, helekologisk och rättvisemärkt, och att alla politiska beslut som tas i området har hållbar utveckling som grundvärdering. Det är viktigt att förhålla sig till verkligheten och inte blunda för den. Vi har industrier, motorvägar, människor som överkonsumerar, skolmat som slängs. Frågan är hur vi ska bli bättre. Där är vi, biosfärområdena, med på spelplanen.

Jag frågar hur tankarna går kring att föra frågan vidare till kommande generationer. Johanna MacTaggart nämner att detta är något man kommer att jobba med. Hur är ännu oklart, allt är så nytt. Planer finns på att kontakta skolor för att jobba tillsammans med dem med naturpedagogik.

– Vi har intresserade lärare och rektorer som saknar resurser. Vi på biosfärkontoret har möjlighet att söka medel på ett annat sätt än en lärare har. Det gäller att åter ställa frågan vilka behov som finns och vad vi kan göra för att hjälpa.

Siklöjan – mer än bara rom

Förutom att det lokala engagemanget står i fokus, arbetar man i området även med olika projekt som ska verka för en hållbar utveckling. Ekoturismsatsningen är en av dem. Johanna MacTaggart ger exempel på en annan: hanteringen av siklöjan. Genom att fråga de fiskare som verkar vid Vänern vilken problematik de upplever, föll ljuset på siklöjefiskandet.

Siklöjan är en liten typ av laxfisk som fiskas i Vänern under ett fåtal veckor på hösten. Dess löjrom anses vara en stor delikatess och finns på många svenska julbord. En stor del av en fiskares årsinkomst kan hänga på den viktiga fångsten. Man äter inte siklöjan, det är den för liten för. Sedan rommen knäckts ur fisken skickades tidigare restprodukten till en benmjölsfabrik. Efter att fabriken lades ner har fisken istället dumpats i sjön. Vilket i sig inte är skadligt ur miljösynpunkt, men likväl ett slöseri med resurser.

Genom ett samarbete med Food & Health Concept Centre, där det forskas på livsmedel, genomför man nu ett projekt där ytterligare tre produkter ska utvinnas ur siklöjan, förutom den åtråvärda rommen. Först omega 3-fettsyra, sedan proteiner som blir till näringstillskott till människor drabbade av svält.

– Det allra sista, när man klämt och pressat den stackars fisken tre gånger, är att man kan göra pellets. Då har man fått fyra produkter ur samma resurs, säger Johanna MacTaggart, och påpekar att det även kring framtagandet av produkterna startas nya företag, vilket i sin tur är gynnsamt för den lokala utvecklingen på lång sikt.

Globalt forskningsfält

Utvecklingen av produkter ur siklöjan är ett exempel på all den forskning som pågår i biosfärområdena. Det finns många fler. Lisen Schultz är forskare på Stockholm Resilience Centre, ett tvärvetenskapligt forskningscentrum där man forskar om hur samhällen och ekosystem ska klara av störningar och förändringar och fortsätta att utvecklas.

Lisen Schultz skrev sin doktorsavhandling om ett annat svenskt biosfärområde, Kristianstads vattenrike. Hon ser att biosfärområdena har stor betydelse för den globala miljöforskningen just genom att forskningsresultat kan samlas in från vitt skilda platser och jämföras. För forskningen är biosfärområdena likt ”levande laboratorier”, säger hon, viktiga för att dra slutsatser om vad som fungerar eller inte fungerar i förvaltandet av ett ekosystem.

– Det som är unikt med biosfärområdena är att de ser på människan och naturen som en helhet. I biosfärområden tar man hänsyn till att biologisk mångfald ofta är ett resultat av människans samspel med miljön och utformar förvaltningen i samarbete med de människor som använder ekosystemen. Det känns modernt att inte se människan som en parasit som man ska hålla borta så mycket som möjligt från naturen, säger Lisen Schultz.

Hon ser att biosfärområdena spelar en viktig roll för Sverige ur ett globalt perspektiv. Hon har fått intrycket att Sveriges biosfärområden ligger i framkant med att jobba för hållbar utveckling på lokal nivå, vilket ger oss positiv uppmärksamhet utomlands.

– Lokalt tror jag att denna uppmärksamhet kan leda till att arbetet känns meningsfullt. Vi har fin natur och spännande lokala initiativ alldeles in på knuten, som vi ibland kanske behöver global uppmärksamhet för att se.

”Isolerade öar”

Av de 580 biosfärområden som finns i världen idag är det långt ifrån alla som fungerar så som de borde, alltså att de sätter lokalbefolkningens medbestämmande och inflytande i fokus. Johanna MacTaggart berättar om områden som är passiva, likt ”isolerade öar”, som saknar kopplingen till samhället och människorna och fungerar mer som nationalparker.

Lisen Schultz har också märkt av detta. Hon kan inte peka ut några specifika områden, men vet att det finns ställen där regeringar bestämt att det ska finnas ett biosfärområde och så har man kört över befolkningen. Exempel finns där folk tvingats flytta eller utestängts från sina betesmarker.

Lisen Schultz pekar också på att det i vissa fall har funnits en bristande uppföljning från Unescos sida, troligen på grund av resursbrist, på hur områdena sköter sig. Väl inne i biosfärnätverket kan du inte bli utkastad av Unesco. Det är upp till varje medlemsstat att ta bort ett biosfärområde. Detta skedde till exempel i Sverige förra året med Torneträsk som varit ett biosfärområde sedan 1986. Anledningen var att det saknades engagemang från bland annat kommunen och länsstyrelsen  att jobba med den lokala utvecklingen tillsammans med områdets befolkning.

Inte en nöjespark

Tillbaka på Kinnekulle. Vi har fikat klart och Märta Gustafsson visar vägen till det röda lilla torpet i närheten av hennes hus. I torpet bodde vid förra sekelskiftet en familj med tio barn. Det måste ha varit trångt. Taket är lågt. Sovrummet rymmer nätt och jämnt en utfällbar dubbelsäng. I köket tas en stor del av utrymmet upp av en vedeldad kamin, torpets enda värmekälla. När tiobarnsfamiljen bodde här var jordens befolkning drygt två miljarder. Hade de kunnat ana vilka utmaningar deras släktingar skulle stå inför hundra år senare?

Idag omges torpet av mossbeväxta träd och granskog. Sängen är bäddad med ekotextilier och Märta hyr ut det till kärlekspar och kompisgrupper som vill undfly det stressiga, uppkopplade vardagsslitet. Märtas svartvita katt Rune har följt efter oss från huset som skymtar bortanför torpets glänta. Han smyger nu i det vissnande, höga gräset invid husknuten.

Det är på riktigt, biosfärområdet. Det är det Märta gillar med satsningen. Hon drar paralleller till ett slags äventyrspark med medeltidstema som man nyligen byggt i kommunen. Biosfärområdet är raka motsatsen till äventyrsparken, menar hon.

– Det jag gillar är att biosfärsområdet är som ett testområde där det ska hända saker och man som person kan lära sig saker på plats. Inte som en nöjespark där man går in och betalar en biljett.

Hon tror att satsningen kan ge mer medvetna människor i området.

– Jag gillar att det handlar om något positivt, som att ta hand om sin miljö och att samverka med varandra, hur det sociala, ekonomiska och biologiska ses som en helhet. Men det handlar om ett jättearbete hela tiden. Det finns många produkter och satsningar nu där det är käckt att vara grön, men som inte är fyllda med innehåll. Därför gäller det att vårt biosfärsområde verkligen är fyllt med innehåll.

 

Text: Lisa Gahnertz  Foto: Maja Kristin Nylander

SVENSKA BIOSFÄROMRÅDEN

Kristianstads vattenrike: Skånes största å, Helge å, kantas av utbredda strandängar, sumpskogar och vasshav. Sluttande skogar och raviner med strömmande vattendrag uppvisar en rik ädellövskog och på de sandiga odlingsmarkerna finns en speciell flora och fauna. 22 globalt rödlistade arter finns här, bland annat havsörnen. Biosfärområde sedan 2006. www.vattenriket.kristianstad.se

Vänerskärgården med Kinnekulle: ”En plats ibland de märkvärdigaste i riket.” Det sa Carl von Linné om Kinnekulle år 1746. Vänerns vackra skärgård, århundraden av mänskligt brukande av naturen och bergets varierande natur har skapat förutsättningarna för ett värdefullt naturområde. Utsågs till biosfärområde 2010. 
www.vanerkulle.org

Nedre Dalälven: Här möts den mellaneuropeiska lövskogsregionen och Norrlands väldiga barrskog och här finns 20 mil spännande fiskeområde. Inget annat område i Skandinavien har en lika stor artrikedom av ryggradsdjur; däggdjur, fåglar och fiskar. Människor har levt av naturen och jorden här sedan 4000 år f Kr. Biosfärområde sedan 2011.
www.nedredalalven.se

Blekinge arkipelag: Tätbefolkade kuststräckor, glesbefolkade skärgårdsområden och öppet hav – i detta område står framför allt hållbar fiskenäring i fokus. Det milda klimatet och variationen mellan sött och bräckt vatten har skapat en rik biologisk mångfald. Biosfärområde sedan 2011.
www.blekingearkipelag.se

Östra Vätternbranterna: Kandiderar till att bli ett biosfärområde och förväntas utses nästa år. Mosaiken av naturtyper med tysta skogar, djupa sjöar och höga berg samt en stor artrikedom kopplad till marker brukade av människan under årtusenden har skapat ett värdefullt naturområde.
www.ostravatterbranterna.se

DETTA ÄR UNESCO:

Unesco är en organisation inom Förenta nationerna vars syfte är att verka för fred och säkerhet genom internationella samarbeten inom områdena utbildning, vetenskap och kultur.

Comments